Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Det besegrade livet. En studie i Pär Lagerkvists författarskap. Av Erik Blomberg. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Bio vi berg
ken Vid en järnvägsstation preciserar
innehållet. Det är en realistisk skildring av en
barndomsmiljö, av allt att döma
författarens egen. För första gången har han
genomfört ett begränsat jordiskt perspektiv.
Han har också lyckats. Gäst hos
verkligheten hör till Lagerkvists bästa böcker.
Tack vare sin konkreta gestaltningsförmåga
har han kunnat bygga upp en värld av
minnen så klar och åskådlig att vi aldrig behöva
tveka om dess existens. Förmågan att återge
sinnesförnimmelserna i hela deras mystiska
omedelbarhet är oundgänglig i en
barndomsskildring. Lagerkvist har scener som i sin
sammansmältning av förundrad fantasi och
frisk upplevelse verka alltigenom genuina,
speglade i ett barnaöga. Den skarpa
artistiska iakttagelsen går kanske ibland för långt
och kan som så ofta eljes i hans
författarskap tyckas konstlad och ansträngd,
naiviteten slår över i naivism. Men man känner
nästan hela tiden de återgivna episoderna
som kroppsligt närvarande.
Romanen äger också sitt stora värde som
karaktärsfull teckning av en traditionsmättad
svensk landsbygd. Men författaren har inte
riktigt lyckats samarbeta de olika elementen:
det folkloristiska, barndomsmiljön och
huvudpersonens utveckling. Det sistnämnda är
väsentligast, men kommer inte riktigt klart
fram, det blir bortskymt av stoffet, aldrig helt
införlivat med omgivningen. Men detta
hänger möjligen tillsammans med motivet, som
just bygger på en aldrig upplöst spänning.
Den finns redan i den yttre miljön.
Familjens bostad är präglad av den.
Lägenheten ligger i övre våningen på en
järnvägsrestaurang, ombonad, avskild från
yttervärlden, med mjuka trasmattor på golven, som
gör det tyst när man går, fast det är många
där inne. Under är tredje klassens matsal,
där är aldrig något lugn, folk kommer och
far, äter och dricker, medan tågen växla
utanför. Pojken som sitter uppflugen i de
små smala fönstren måste tidigt ha känt den
underliga kontrasten mellan denna
stillastående frid och det rörliga växlande livet
utanför, där vagnarna köra fram och tillbaka
från det ena spåret till det andra. Kanske
har den bidragit att prägla hans uppfattning
av världen.
Säkert är att mycket i Lagerkvists
säregna synsätt kan återföras hit. Skillnaden mellan
stationshusets exteriör, den sagolika
slottsfasaden med sina tomma nischer, sina tinnar
och torn och det snygga torftiga hemmet
därinnanför har ju sin motsvarighet i de båda
sidorna hos hans egen skildringskonst: den
fantastiska romantiken och den naiva
realismen. En likartad motsättning:
musikpaviljongen i järnvägsparken, sådan barnen såg
den om kvällen, en himmelsk drömsyn med
stjärnor och strålande instrument, och mitt
på dagen: en förödelsens styggelse med
tomma och solkiga serveringsbord,
cigarrstumpar, uppkastningar. Tanken går genast till
de nervösa omkastningarna i Lagerkvists
egen berättarstil: från översinnliga visioner
till fräna, cyniska närbilder av den jordiska
sophögen. Må vara att denna motsättning är
konstitutiv, må vara att hans minnesbilder
kan ha färgats av litterära mönster, framför
allt Baudelaire, men sannolikt ha de också
från början i själva upplevelsen haft just
denna sammansatta och labila karaktär.
Gossens, ynglingens eget problem blir
slitningen mellan dessa båda världar. Redan
som liten känner han en ångestfull dragning
till det okända och ödsliga, till mörkret och
kölden. Mitt i solskenet kommer den över
honom. Mot sin vilja måste han klättra upp i
det becksvarta isupplaget på gårdsplanen och
krypa omkring där, tills han blir stel av
fasa. Mörkrädslan flyter ihop med
dödsfruktan. Han drömmer att natten är en stor svart
grav, där alla döda ligga och alla som leva
än. Bilden kommer tillbaka i hans diktning.
Det är ute hos morföräldrarna på landet
som han har denna dröm. Allt därute har en
lukt, en uråldrig lukt. På natten ligga de
gamla tysta och orörliga, han tror de äro
döda. Tanken på döden förföljer honom
överallt, till slut tror han att det är han själv
som skall dö. I skogen har han en sten, som
han måste gå till ibland för att bedja. Han
ber till samma Gud som de där hemma, men
blott om ett enda:
»Att han inte skulle dö, att ingen av dem
skulle dö, säkert ingen!–-Att det skulle
vara så som det var. Att ingenting skulle ändras!
Hela hans lidelse för livet gick ut på att det
inte skulle höra upp.–-Det ljöd som en
hymn till livet inom honom, en märkvärdig hymn,
som inte blev till någon jublande sång, som bara
räknade upp allting, bara höll allting förtvivlat
fast.»
Men däremellan har han sina stunder av
barnslig sprittande livslust och upplever
världen och dess mångahanda äventyr som andra
pojkar. Han har djupa rottrådar i bonde-
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
