Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Det besegrade livet. En studie i Pär Lagerkvists författarskap. Av Erik Blomberg. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Blomberg
Och du skall komma,
de heta bränder
bliva till blommor i dina händer,
till en ovansklig vår hos mig,
då du skall viska:
— Jag älskar dig.
Templet blir symbolen för denna unio
mystica, denna kärlekens förening’ till ett enda,
där jaget utplånas, men livet på samma gång
kännes närvarande som aldrig förr. Men
kärleken är på samma gång modern, som
återknyter det eviga släktbandet, skänker
gemenskap med både jorden och evigheten.
När hon är när dig, livets mor,
då värms ditt hjärta och du tror
på sol och vår. Då lever du
som ej har levat intill nu.
Då är du till i världen,
i hemmet, nära härden.
Då blommar det, ditt släktes träd,
på jorden leva skall din säd.
Du är ej längre bara du,
ditt väsen sig förvandlar nu,
din stam skall sig förgrena.
Du är ej till allena.
Bland Lagerkvists aforismer i Ord och
Bild fanns där också en om kärleken: »Ingen
älskar människorna. Därtill är de både för
många och för mångahanda slag. Men den
som blott har en enda av dem verkligen kär,
han går var morgon god och troende ut
ibland dem.»
Det är åt denna förvissning Hjärtats
sånger ge uttryck. Tonen är starkare och friare
än i författarens tidigare lyrik, luften mera
jordisk, även där den tindrar av ett besjälat
ljus. Dessa sånger, av vilka några höra till
de skönaste i hela vår erotiska poesi, ha
stigit ur ett hjärta som kämpat och lidit och
därför kan känna lyckan som ett under.
Men denna lycka innebär ingen försoning
med livet. I Hjärtats sånger ingår en dikt
som slutar:
Blott detta liv, som flyktigt hejdar sig,
som på en rastlös färd är gäst hos dig,
förvandlande ditt stoft till lust och smärta,
ett stycke kött till ängslat mänskohjärta.
Och dock det fordrar jag skall vörda det,
dess tomma skänk av slapp oändlighet.
Jag vördar intet av det oss blev givet.
Jag vördar människan, föraktar livet.
I den sista versraden ligger Lagerkvists
hela livsåskådning sammanpressad. Hans
nästa verk utgör en enda vältalig
kommentar till texten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>