Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Det besegrade livet. En studie i Pär Lagerkvists författarskap. Av Erik Blomberg. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Blomberg
Lars Hanson som Daniel i
Han som fick leva om sitt liv.
Dramatiska teatern 1928.
i en jordisk miljö. Formen är mera
realistisk än i Lagerkvists tidigare skådespel:
scenen en skomakarverkstad, personerna —
med ett undantag — vardagsmänniskor, som
tala och handla i en till synes vardaglig
värld. Men vad som sker är till sin innebörd
lika symboliskt som i t. ex. Den Osynlige.
Ja, själva spelöppningen är i grunden
densamma: Människoanden träder in i livet på
högre makters bud. Här är han bara
skomakare. Nu skall han få leva ännu en gång —
sitt eget verkliga liv — som han förra
gången hindrades från — känna sin själ befrias,
bli människa.
Men det blir bara det gamla om igen. I
sitt förra liv mördade han sin älskade, i det
nya driver han sin son i döden. Kärleken,
som skulle befria honom, göra honom till en
annan människa, stänger honom bara inne,
binder honom vid hans bänk och läst, vid
livets kvävande släp och slit, tills den fångna
lidelsen bryter sig ut med blodiga händer och
kräver sitt offer. Han har sökt leva ett liv
i godhet och självförsakelse i kretsen av de
sina, han har kvävt sitt vilda frihetsbegär,
sin lust att spränga alla band och följa sin
pockande drift, men ångestfullt hejdat sig
mitt i upproret och resignerat — i ödmjuk
pliktuppfyllelse. Och så blir det just den som
vållar det onda, som dödar. Då hans egen
tragedi upprepas hos sonen, som också
älskar en dålig, ovärdig kvinna, förstår han
honom inte. Instängd i sin begränsning av
goda gärningar, av hemmets lycka och frid,
visar han bort honom, driver honom att ta
sitt liv.
Lagerkvist må ha velat det eller inte, här
har han vederlagt sina egna ideal så som de
formulerades redan i Det eviga leendet: att
mänskan blott inom trång gräns upplever det
största, att det är hennes plikt att vara
lycklig. Han har vederlagt det med den
konstnärliga äkthetens argument, ty dramat når sin
höjdpunkt, då den undertryckta driften — i
Fångens symboliska förklädnad — till slut
slipper lös och ställer mördaren — sitt
andra jag — till ansvar:
»Du! Har du varit människa! För att du
suttit här! Skött ditt arbete, strävat och slitit
som du skulle, gjort din plikt.–-Och när
han kom här med sitt hjärtas elände, sitt
lidande, sina kval, så förstod du inte vad han talte
om. Har du varit människa!»–-»Ska vi
bara vara skomakare, tror du. Sitta här — som
du. Vi lever väl, vi skall väl finnas till, vi
själva, som vi är.»
I de sista orden synes Lagerkvist håna sin
egen förkunnelse. Fången svingar hela tiden
hans eget vapen, men som en mordfackla:
»Nej! Det skall brinna! Det är meningen!
När det glöder överallt så skall elden bryta lös
någon gång! Begriper du det! Så det syns hur
det är!»
Det är ett av de ursprungligaste motiven i
Lagerkvists diktning denna inre eld, som vill
bryta sig ut och förtära allt. Den fanns redan
i Människor som ett brinnande gift i
kroppen, den kommer tillbaka som ett jagande
vanvett i den stackars dårens frälsarvisioner
i Onda sagor, den slår ut som ett omättligt
offerbål i Den Osynlige. Och det är samma
brand som rasar i Fångens utbrott:
»Det är skönt när det flammar upp! Så kan
man se långt omkring sig, hur det är här i
livet ! Hur det ser ut!–-När
fängelsemurarna rämnar ... och fångarna slipper ut ...
står och ser in i elden som var deras
fängelse ... — –Det var av eld! Det rasar alltihop
— det brinner, brinner — det var bara eld, eld!»
Elden är blodets eld. Då Fången förra gången
bröt sig lös, var det för att han älskade, älskade
utan gräns, tills kärleken drev honom till
274
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
