Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En fri herre. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
av vanor äro icke de som förefalla som mest
fria. Drachmann bar ej endast, som han sade,
sin hatt som han ville, han måste känna sig
fri i allt, och vilka starka slag av bohemlynne
han än må ha haft, först och främst var han
dock alltid herre, ej bara med en sådans
»Højhed i Lader og Mine», utan också med
den högaktning för sig själv som ingår i
herrbegreppet. Och mera än detta. Han hade
mod att gå sin egen väg, mod att bryta med
kvinnor, trots att det kostade på hans hjärta
och även hans kassa. Det är ett ganska
sällsynt mod. Han hade också mod att med stor
risk för sig själv bryta med »Venstres»
åsikter, då han tillhörde detta parti, och att bryta
med »Høire og det pæne Selskab», då det
kunde stå honom dyrt. Han kände sig
friboren också då han sjöng om proletärernas trots
och kände med detta. Holger Drachmann
var alltid en fri herre, men som alla bredare
naturer var han en motsatsernas man. Fast
rotad i den goda danska familj, där han hade
sitt ursprung, längtade han alltid bort. Än
drömde han vid den lilla Gurresjön, än drogs
han mäktigt till havet och stormen. Han var
en njutningsmänniska mellan röda rosor och
rankor och röda kvinnomunnar, men också en
ihärdig och flitig arbetsmänniska. Än var
han innerlig, än hade han ett drag av posör i
dikt och i liv.
Hade Holger Drachmann något religiöst?
Ja, han var Venusreligiös, och den vita,
guld-håriga, havsskumborna har åtminstone ej
på den nordiska arkipelagen haft en mera
gripen dyrkare. Afrodite är den ur vilken
livet utgår, den för vilken intet offer är för
stort.
Anders Georg Drachmann, Holgers fader,
var skeppsläkare, verkade för romerska bad
och hälsovård samt blev medicine
hedersdoktor i Uppsala. Det blåser friskt om hans
myndiga gestalt. Till honom skrev Holger i nära
tre decennier en mängd brev, utförliga och
rättframma. Det ligger en frihetskänsla och
en vördnad i dessa märkliga, öppenhjärtiga
skrivelser, som fullt berättiga till
utgivarin-nans, Holger Drachmanns högt begåvade
halvsyster fru Harriet Bentzons, ord om dessa
brev: »Den Søn har haft en sjelden Tillid
til sin Fader og en enestaaende Trang til at
lægge sine allerpersonligste Anliggender
aabent frem for hans Dorn.»
Den danska hemkänslan är stark. Kulturen
blir rotfast på ett alldeles särskilt sätt, då
den växer fram ur de grundkänslor, som för-
äldrakärleken, syskonkärleken och de med ens
närmaste gemensamma andliga intressena
utgöra. Att i barndomen tillsammans med
syskon ha lyssnat till H. C. Andersens Eventyr,
att i ungdomen med de sina ha trängt in i
Marstrands danskhet eller beundrat Bellman
och Goethe i familjekretsen, det ger en
klangbotten av innerlighet och fördjupar den
andliga odlingen, som ej bara är en prydnad för
ett folk utan en frukt som både gläder och
närer. Danmark har en alldeles ovanligt stark
hemkultur, och även sådana författare och
konstnärer, som ingalunda äro insulära utan
särskilt livligt taga del av det europeiska
kulturlivet, få en ton av allvar och gripenhet,
då de skildra sitt danska hem.
Man skulle kanske kunna säga, att det var
en sällsynt varm, bildningsmättad och
arbets-inriktad omgivning i vilken den unge Holger
växte upp. Det är mera ovanligt, att en
människa, för vilken skönheten mer och mer blir
det högsta livsvärdet och som dessutom är lagd
för livsnjutningen i allmänhet, har en så stark
känsla för pliktens och arbetets krav. Och
dock är detta just det starkaste intryck man
får av den unge studenten Holger, då han
talar med sin fader om sig själv. Den unge
Holger var en friluftsmänniska och skriver
med frisk ynglingaförtjusning om sina
vandringar på Nordsjälland men också om sina
studier och uppsatser i skolan. Man förstår, att
hans lärare i danska under Holgers uppsats
om »Forholdet mellem Naturgaver og
Opdragelse» skriver: »Vel lyrisk». Det som
framgår först och viktigast av breven till familjen
är emellertid att man måste ändra den
uppfattning, som väl mången fått av Drachmann,
den att han saknade den fasta botten endast
en stark karaktär kan ge. Redan hans studier
till studentexamen visade, med vilken flit och
kraft han kunde arbeta. Han ville i alla fall
ej fortsätta med vetenskaplig eller
ämbetsman-naverksamhet sedan han blivit student.
Havet och konsten drogo den ännu ej tjuguårige
ynglingen, och han ville bli marinmålare
eller, om han icke dög till konstnär, något
praktiskt och skriver: »Jeg troer, jeg haaber, at
jeg kan blive Kunstner, men — hvis det
skulde vise sig, at jeg havde taget Fejl (og det
maa da skee i Løbet af i eller i det
højeste 2 Aar) eller hvis jeg kun skulde blive
en middelmaadig Kunstner, en saadan, der
maaske ikke engang kunde erhverve sig sit
Udkomme, da har jeg en Reservation i det
rent practiske, kosmo-anvendelige Liv, Tøm-
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
