Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En fri herre. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
seichefen Pietro Krohn, om hur
skönheten också präglade köpenhamnskans
baksida, och gjorde i luften en böljande gest.
På festen godtogs helt naturligt detta beröm
åt den varelse skalden hyllat i hela sitt liv,
men dagen därpå gjorde tidningarna en del
»Vrøvl» och voro fulla av moralisk
indignation över att något sådant kunde yttras. Denna
förbluffande finkänslighet hos den
köpenhamnska pressen smärtade den vithårige
diktaren, som troligen ej kunde begripa felet i
att idealet var hänförande både framifrån och
bakifrån. En svensk konstnär berättar, att
Drachmann på en liten restaurang med en
viss självkänsla yttrade, att han kunde
tömma en helbutelj bourgogne i ett tag —
bur-gundern rann ofta och ymnigt genom hans
strupe. Julius Kronberg tog då med sin långa
arm och långa hand en jättelik glaspokal från
byfféhyllan. Den rymde jämnt en helbutelj
och fylldes till randen med burgunder.
Drachmann böjde sitt sköna huvud något tillbaka
och tömde det väldiga kärlet.
Till Sten Drewsen, som vid Drachmanns
stockholmsbesök var hans unge sekreterare,
yttrade en gång en fiskare i Hornbæk vid
Öresund: »Han — Drachmann — var en
dygtig Digter i sit Fag, men han havde burdt
passe bedre paa sig selv hvad Personen angaar.»
Ett givande avsnitt i den här behandlade
boken om Drachmann är Christian Hansens
minnesbilder från sin bekantskap med
Drachmann. Han beskriver, hur han några
sommardagar 1876 var tillsammans med skalden
på lantliga värdshus på norra Själland och hur
Drachmann under dansen sparkade så högt
att han berörde salstaket och slutligen med
en väldig spark raserade den stora kakelugnen
samt bad att få den på räkningen. Det var
mäktigare och mera berusande krafter och
safter än vinets som då gjorde honom »galen».
Fru Polly, i vilken Freja bodde lekamligen,
hade till hans lycka, skam och sorg sjungit
sina kärleksgaldrar för honom. »Galna från
kloka gör han människornas söner, han, den
mäktiga kärleken», står det i Eddan.
Om någon begripit den chorus mysticus,
som avslutar Holger Drachmanns käraste bok,
Goethes Faust, så är det han själv, som i
kvinnan ej bara fann det i egentlig mening
inspirerande utan som genom henne rentav
fick något av hemlighetsfull odödlighetstro.
Detta senare har framhållits av den utmärkte
danske Drachmannkännaren,
litteraturhistorikern professor Paul Rubow.
Holger Drachmann kände liksom
Augustinus, att hans hjärta »är oroligt, till dess det
vilar i dig» —• dig då i Drachmanns fall i
kärleken till en kvinna. Och hjärtat är
naturligtvis synnerligen ensamt och på villovägar
vid övergången från den ena kvinnan till den
andra. Som från en livets brunn strömmar det
vederkvickande hugsvalelse från henne, och i
hans eget skaldehjärta hör han alltid den
porlande livskällan:
»Det hører aldrig op, har ej begyndt.
Det risler Dage, Nætter, tidligt, silde,
for den, som gennem Livet har sig skyndt,
for den, som aller sindigst gik og stille.»
Det porlar och sorlar, det sprutar och
stänker, det svallar och stormar hela hans liv,
och han besparades att uppleva den
ålderdom, »da Vintern isnet alle Sunde». Få
skalder ha liv och verk så sammanflätade som
Holger Drachmann. Det kan därför ej vara
något ofinkänsligt och indiskret att vidröra
hans lidelsefulla upplevelser, om vilka han
själv skrev och talade så öppet och som av
hans kloka och om sin broders minne så
ömtåliga syster berörts utan pjunkig
förtegenhet och med ett vidsynt hjärtas fulla
begripande.
Vilhelmine, Polly, Emmy, »Edith», Bokken,
Sof fi och Ingeborg äro de sju som gjort hans
liv rikt och som under olika namn förekomma
i hans diktning. Det är väl troligt, att även
andra kvinnor skänkt honom något av
skönhet och kärlek, men han var ingen Don
Juansnatur, ehuru han översatte Byrons Don Juan.
Han var god och — det viktigaste i kärlek —
han hade den offerlust efter vilken man kan
döma, om det är fråga om »riktig» kärlek.
Frikostig som en furste med dikter och med
gåvor, var han, vilken som det har sagts själv
fått allt, också full av tacksam beundran för
andra skalder och andra konstnärer. Det låg
mycken ädelhet i Holger Drachmanns själ.
När han 1908 avled och änkan skulle erhålla
pension, sade man skämtsamt, att regeringen
borde utse den av hans tre fruar, som han
älskat mest, så att hon skulle erhålla
pensionen. Men denna" kanske var »Edith»,
hjältinnan i hans underbara roman »Forskrevet»,
som utkom 1890. Med henne var han dock
icke gift.
»Edith», Amanda Nielsen, dotter av svenskt
arbetsfolk, bosatt i Köpenhamn, talade danska
utan brytning och var varietésångerska. Det
är äkta drachmannskt, att skalden på Det
Kongelige Theater, då publiken efter uppfö-
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
