Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Gustav Adolfs-litteratur. Av Wilhelm Tham
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustav A d o l fs-litteratur
format densamma. Ingen av dem står honom
kanske närmare än professor Nils Ahnlund,
vår främste kännare av Gustav Adolfstidens
historia. I ett avseende är kontrasten mellan
mästaren och lärjungen dock stor: i motsats
till Hjärne är Ahnlund den detaljerade
arkivforskaren. Som ingen annan känner han
arkivens och bibliotekens skatter — med en
omsorgsfullhet, som ej lämnar något övrigt att
önska, har han finkammat dem bådadera.
Ingen uppgift i handskrift eller tryck, den må
synas huru obetydlig som helst, lämnar han
åt sitt öde, förrän den insatts i sitt
sammanhang och blivit prövad. Ingen händelse och
intet livsöde under den tid, som Ahnlund
gjort till sitt specialområde, synes honom för
ringa att vinna hans intresse. Alltid belysa
de på någon punkt utvecklingens gång. Den
fattige regementsskrivaren, den verksamme
lapprästen i Umeå, Louis de Geer,
köpmannen och industrimagnaten, Wiwallius, den
glade vagabonden — alla fylla de en plats
i den händelsernas strida ström, som under
det sjuttonde seklets första hälft i grund
omgestaltade det svenska väldet.
I den samling bidrag till Gustav
Adolfs-tiden, som utkom 1930, dokumenterade
Ahnlund ånyo sin förmåga att låta enstaka
händelser och personer belysa epokens historia.
Kanske äro sammanhangen på några
punkter pressade och perspektiven här och där
mer vidgade än det ofta sparsamma
källmaterialet egentligen tillåter. Från sina halvt
vetenskapliga utgångspunkter är arbetet dock
ett ypperligt prov på »historisk novellistik».
Samlingen bär namnet Kring Gustav Adolf.
Namnet är betecknande. Ty först och störst
i tiden är för Ahnlund dock den svenske
konungen själv — han är, för att med
författaren begagna Geijers ord, »såningsmannen
på den framilande stridsvagnen». Det är
honom han ägnat de årslånga forskningar,
vilkas resultat nu föreligga i hans bidrag till
förra årets jubileumslitteratur, Gustav Adolf
den store.
Ahnlund har med sitt verk velat »väcka
intresse för Gustav Adolfs storslagna
personlighet». Han söker sin läsekrets bland
alla. Arbetet avser att bliva en folkets bok
över vår största historiska gestalt. I så måtto
har Ahnlund lyckats mer än väl. Han äger
härför den nödvändiga förutsättningen: en
klar, koncis stil och ett dramatiskt
framställningssätt, som omedelbart måste fängsla
läsaren. Men hans bok är förmer. Han har
i den bemästrat den kanske svåraste konsten
av alla: att kombinera det lärda och det
populära utan att någotdera blir lidande. Även
ur rent vetenskapliga synpunkter fyller
nämligen »Gustav Adolf den store» mycket höga
anspråk.
»Vägen till kronan» och »Gustav Adolfs
giftermål» skildrar konungen som barn och
yngling. Det förra kapitlet torde ha berett
författaren åtskilliga svårigheter.1
Källmaterialet är speciellt ringa, och någon exakthet
torde aldrig kunna helt vinnas. Man
förstår, att författaren i en framställning, som
ej har den vetenskapliga undersökningens
form, dragit sig för att precisera
förhållandena. Gustav Adolfs »väg» till den svenska
kronan torde dock ha varit åtskilligt mera
problematisk och mindre rätlinjig, än av
framställningen framgår. Det är
betecknande för densamma, att hertig Johans
medtäv-larskap ej beröres. Intressena i kampen voro
många och stridande. Bakom partierna
avtecknar sig drottning Kristinas
respektbju-dande gestalt, helt upptagen av kampen för
sina söners rättigheter. Hennes roll i striden
är ej utrönt, men man kan utgå från att
den ej varit ringa. I »Gustav Adolfs
giftermål» är hon åter en av centralfigurerna.
Dynastipolitiska skäl bjödo henne att i varje
ögonblick motarbeta sonens förbindelse med
Ebba Brahe, och hon segrade i kampen.
Resultatet blev den brandenburgska
äktenskapshandeln, påbörjad som ett diplomatiskt spel
med stora förhoppningar men i själva verket
helt utan politiska frukter.
Så når Ahnlund fram till konungen själv
— Gustav Adolf såsom människa och
regent. De samtidens vittnesbörd om den store
konungen, som han hämtat ur arkivens
gömmor och ur nu stundom helt förgätna
tryckalster, komma honom här väl till pass. Han
har en öppen blick för detaljens betydelse,
och hans verk är fullt av dylika till synes
isolerade uppgifter. Men Ahnlund nämner
dem aldrig för deras egen skull. Harmoniskt
sluta de sig samman och skapa helhetsbilden.
Det måste visserligen sägas, att bedömningen
av resultatet är åtskilligt försvårad genom
frånvaron av uppgifter om källorna och
deras natur, trots att författaren lyckats fläta
in mycket därav i texten. Men av allt att
döma har den skickliga handen av det spröda
materialet skapat en bild av konungen, som
1 Se härom Gustav Adolfs kungakrona av Sven
Tunberg (Ord och Bild 1932 sid. 513). Ked.
317
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
