Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Det besegrade livet. En studie i Pär Lagerkvists författarskap. Av Erik Blomberg. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Blomberg
längre fruktan och ångest, han bjuder
vandraren att vända hem och söka vila:
Nött av min hand och brusten
den är, min vandringsstav.
Jag har fått frid med honom
som den en gång mig gav.
(Den lyckliges väg.)
Slutpunkten i denna utveckling är Faderns
fullständiga utplånande: i Kämpande ande
förnekas Gud, emedan han skiljer från det
gudomliga, det högsta och oförgängliga.
Minnen från det fromma barndomshemmet
återuppstå i dessa bilder av den heliga
familjen. Bakom modern, som blir ett med den
unga älskade, anar man himlamodern, den
kristna jungfru-modern. Det var moderns
ljusgestalt som i Gäst hos verkligheten
skildrades som på något sätt outplånlig, upphöjd
över all växling och död, liksom ett med
evigheten. Hon är uråldrig som jorden och
ung som våren — den jordiska
kärleksvåren förkroppsligad i en ung flickgestalt är
själv mångtusenårig. Så utplånas tiden.
Själen, »som söker blott ett enda, mitt ibland
allt som är», tror sig äntligen ha vunnit ro
och visshet i drömmen om en tidlös
kärlekslycka, en evig ljusidyll. Så övervinnes jagets
ångest och livets växling:
Du skall bli dag vid dag, varandra lika,
av samma klarhet rikligt överhöljda,
du skall bli allt det lugnt och lyckligt rika,
ljusstunderna, av livets gärning följda.
Den dunkla livsströmmen bredes ut till
»blonda evigheter, som i sin ro ej stundens
tanke ängsla». »Blonda evigheter» det är
själva kärlekssymbolen, den unga, uråldriga
lyckan, som aldrig får sina. Lyckans värde
ligger i att den är oförgänglig, att »allt det
som varit är». Den blir ett livsideal, därför
att den lovar att upphäva livets dunkla
gränslöshet, stundernas virvlande ström, som aldrig
ger tanken någon ro. I Det eviga leendet är
det just denna gränslöshet som människan
inte säger sig kunna uthärda, denna »ensamhet
i ett rum som inte har något slut». Det är
denna livets mörka, sugande tomhet, som haft
en oemotståndlig makt redan över barnets
fantasi (i Gäst hos verkligheten) och som
sedan lockar ynglingen till sig. Den spänner
sin ödsliga rymd kring ungdomsdiktningen.
Det är från den han ständigt längtar tillbaka
till hemmets frid, där allting är bara ett,
»enkelt som en gammal mor, som var dag sä-
ger samma ord till sina barn, bara känner sin
kärlek djupare och djupare i dem för varje
gång». Det är från denna tomhet han måste
frälsas genom kärleken, och det är därför
ingen tillfällighet att den första kvinna
ynglingen drages till är en frälsningssoldat. Hon
återuppväcker den idealbild av modern han
bär inom sig — den enkla vanliga människan,
i sin fattigdom utstrålande en renhet och
godhet, som synes innebära ett löfte om visshet,
om fullkomlig frid.
Så länge kärleken inte kan skänka denna
ro, förbannar han den. I »Den lyckliges väg»
upplever han den i dikten — som en aning,
ett livsmysterium. I »Hjärtats sånger»
förverkligas drömmen: det jordiska hemmet har
återvunnits och därmed vissheten att »vårt
enda hem är kärleken» :
När hon är när dig, livets mor,
då värms ditt hjärta och du tror
på sol och vår. Då lever du,
som ej har levat intill nu.
Då är du till i världen,
i hemmet nära härden.
Då blommar det, ditt släktes träd,
på jorden leva skall din säd.
Du är ej längre bara du,
ditt väsen sig förvandlar nu,
din stam skall sig förgrena.
Du är ej till allena.
Ljuv svävar vårens honungsdoft
kring dig och blommors gyllne stoft,
av ljumma vindar trädet rörs
och solig hymn ifrån det hörs,
ifrån dess ljusa grenar
som kärleken förenar.
Men denna fulltoniga jordiska lyckokänsla
är dömd att förklinga. Vad diktaren begär av
kärleken är ju ett enda: en oförgänglig vår,
en oförvanskad verklighet, en ljusmättad frid.
Det kan inte den jordiska kärleken skänka.
Den är ofullkomlig. Allt ifrån begynnelsen
möter i Lagerkvists diktning en ångestfull
aning att kärleken bär döden inom sig, att
den dödar och dör. Och sedan följer det
mörka temat det ljusa som en skugga.
»Kärlekens hem är fullt av blod», säger han i
»Hjärtats sånger», »det är ett
människohjärta».
I våra hus vi trygga bor,
tillsammans i stundens glädje.
Kärleken ensam i ångest bor,
utan ro, utan jordisk glädje.
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
