Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Det besegrade livet. En studie i Pär Lagerkvists författarskap. Av Erik Blomberg. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det besegrade livet
och den oinskränkta materialismen. Hur
kritiken uppträder förklädd visar en skiss som
»En hjältes död» i »Onda sagor», där
rekordjakten och det meningslösa
prestationsbegäret förhånas. Mannen som balanserar på
huvudet uppe på kyrkspiran och sedan
faller ner och slår ihjäl sig för 500 000 kr. kan
gott tänkas som en symbol för den ohejdade
maskinkulturen, som höll på att bryta nacken
av sig redan under världskriget. Kriget har
också bidragit att prägla diktarens
livsåskådning: där triumferade den brutala hårdhet
och maktdyrkan, som han funnit vara tidens,
där segrade maskinen över människan. (»Järn
och människor.»)
Men ångesten inför detta otyglade
alstringsbegär, som hotar kulturen med undergång,
utvidgas till att gälla den mänskliga
skaparkraften över huvud, själva livsdriften.
Lagerkvist gör upp sin räkning med den
gudomliga skapartanken, »kampen och livets tanke,
blodets mäktiga röst», därför att den »blev
blott ett vrål i natten ur söndersargade bröst».
Det sociala problemet i metafysiskt
perspektiv framträder skarpast i »Den
osynlige», ett verk där människorna som massa
spela en väsentligare roll än eljes hos
Lagerkvist. Det kan rent av ifrågasättas, om inte
Förvaltaren symboliserar kapitalismen. Han
skulle i varje fall kunna göra det. Han är på
samma gång förödaren, han förvaltar livet,
det som skall förgås. Han sammanfattar de
båda anklagelserna mot livet (från »Det eviga
leendet») till en enda. »Det är livets
ömklighet, att för dess rikedom finns ingen gräns.»
Rikedomen gör allt till en pyrande, stinkande
röra.
Så må det då förintas, förgöras, förgöras
allt som är i oss! Så må det uppsluka sig själv
i sin fördömelses eld–-Det vill förgås!
Det vill gripas av branden, av allt som brinner
inne i det, och eldhavet skall flamma, skall kasta
sitt sken kring i rymden, väldigt, förfärande —
och sedan skall det slockna.
Det är mänsklighetens öde, så som det
bebådas i »Den osynlige» och som den
enskilda människan kan förlossas ifrån blott
genom den individuella kärleken.
Människorna i »Den osynlige» äro slavar.
De krypa och träla, de snyfta och klaga. De
böja sig under makten, de resa sig inte mot
den, de kämpa aldrig för att bli fria.
Lagerkvists mänsklighet är trälbunden genom
sin underkastelse, sin brist på samhörighet.
Det revolutionära trotset saknas fullständigt
i hans diktning. Är det därför, att han är
så rädd för elden som brinner i
människornas blod? Han ser den endast som en
förödande makt, aldrig som en samlande, en
renande och befriande. Han tror att
upprorslågan, som spränger bojorna, endast skall släppa
loss den vilda driften och döden. För
människosläktet väntar han ingen frigörelse, ingen
framtid, endast för den osynliga
människoanden, som segrar över människorna och
besegrar livet.
Lagerkvists individualism har sina
djupaste rötter — som jag redan sökt visa —
i den urgamla bondeindividualismen. Den
söker sig ständigt tillbaka till den trånga,
trygga, jordfasta livsformen — till gården och
släkten — inte till släktet. Bonden misstror
förändringarna, redan vädrets växlingar
inger honom oro, och han bär dem som en
prövning. Så här talar bondefatalismen i
»Gäst hos verkligheten» :
Ja, världen den var hur som helst. På det
ena viset och på det andra, det var ingen
reda med den. Den var alldeles som det föll sig.
Inte lönade det sig mycket att ha några särskilda
önskningar beträffande den, det såg man nog.
Bara man fick finnas, fick vara med.
Den resignationens och underkastelsens
ande, som Lagerkvist predikar mot all yttre
kamp, är den gammalkristna
bondereligiositetens. Den lyckliges väg leder tillbaka till
den tidlösa byn, den evige bonden. Likheten
med det tröstlösa Spenglerska
framtidsperspektivet, som Arnold Ljungdal vid något
tillfälle berört, är uppenbar. Feodalismens
ideal, familjen och ståndssamhället, i
evighetsbelysning. Det är på samma gång den
medeltida småborgarens och hantverkarens ideal,
som alltjämt lever kvar inom medelklassen.
Lagerkvist har mycket gemensamt med
medeltida fromhet, som säkert har påverkat både
hans idéer och hans bildvärld. Den enkla,
ödmjuka människan — en gubben Boman eller
Lindgren — förhärligas, därför att hon låter
sig nöja med sitt förkrympta liv, med att
stanna kvar i källarvåningen, på vilken hela huset
vilar. Satsen att »människan blott inom trång
gräns upplever det högsta» innebär
fasthållandet vid en primitiv livs- och samhällsform,
som håller på att upplösas — och som måste
upplösas för att samhället skall kunna leva
vidare.
Lagerkvists diktning speglar alltså en
tidskonflikt av ständigt växande betydelse. Det
är individualismens tragedi. Sorgespelet om
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
