Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny lyrik
Av Nils Svanberg
AN FÅR VID EN LYRISK
överblick lätt intrycket — som jag redan för
något år sedan framhöll och som senare
alltmer bestyrkts — av en sångens reaktion mot
det idélösa och sånglösa, det stortaliga och
intoleranta i en del uppagiterat ungdomliga
tidsrörelser. Denna uppgörelse kan vara
generös och trots allt hoppfull som i Karlfeldts
»Ungdom» och Bo Bergmans »Trots allt».
Samma »reaktion» — som icke är
reaktionär, utan ständigt har makten att förnya ett
värde — representerar Gunnar Mascoll
Silfverstolpe. Han är det ungas skald —
vilket icke är riktigt detsamma som de ungas.
Med sin försynthet är Silfverstolpes dikt ett
av de finaste försvaren mot »tidens larm och
rök» — och ett av de djärvaste. Ty nog är
det djärvt att våga inspireras av en ungdom,
som är både rörd av majnattens Ariel och
tyngd av uppgifternas allvar. I Efteråt håller
skalden mera än förr utkik på den larmande
tiden. Hans eget credo sjunges med manlig
koncision:
Vårt verk skall ödmjukt taga vid
där andra fyllt sitt värv
och hävdas manligt i en tid,
som nalkas dystert kärv.
Av gammalt kulturens och traditionens
sångare, har Silfverstolpe skapat sitt
monumentalaste uttryck för dessa stämningar just i
Kantaten i Uppsala 1927. Humanismens
patos, som redan sjöng i Dagsljus — om
Kolonnerna, som »sträcka mot rymden en evig
idé» —• har stämts än mäktigare i Kantatens
strofer om »den kraft som brann i stormen
och den vilja som höll ut».
Kulturdikten är hos skalden säreget
förenad med frisk svensk naturklang. Hemmet
och människan äro ett med den
sommarvänliga natur, som blomstrar kring gården, i
park och gammal trädgård, i hagar och
ängsbackar, den ljusa mellansvenska natur, som
nästan införlivat med sig en gammal kultur.
Brisarna bära och strö
ångan från kvällsvarma rosenkvarter,
lukten av smultron och nyslaget hö.
Allt är sà svenskt, att jag känner det hugga
underligt hårt i mitt bröst.
Blundar jag, hör jag, hur björkarna svalla–
Hur typiskt är det ej, att en av denna
samlings mest gripande dikter handlar om
syrsornas höstliga sång på gårdsplanen.
Liksom i »Syrsorna» har naturlyriken
annorstädes fått en djupare timbre. Förr låg
skaldens vemod mest i det lyckliga nuet, som
blir till lätt sorg i sin fulländning. Nu vandrar
han i mindre smekande vindar
(»Sockenfärd»). Hans konstnärliga behärskning har
sökt sig vidare och bistrare vidder.
Pär Lagerkvist erinrar oss med sin nya
bok Vid lägereld om hur han tidigare varit
en ordexperimenterande modernist i den
filmstil, som då och då dyker upp och dyrkas som
det allena riktiga. Hur mycket av personlig
erövring denna antydande diktning betyder
för skalden, visar åtskilligt i hans nyaste
dikter:
Varthän, varthän hjärta,
fågel utan vinge?
Vart i rymder vida
om du finge, finge ...?
Man återfinner en adlad och personlig
modernism i den koncentrerade
meditationen om de igenvuxna vägarna i skymningen
(»Många vägar skall sakna vandrare»). En
sådan förälskad naturfördjupning har en lätt
ton av Ekelund. Till båda dessa diktare
kunna yngre poeter utan skam bekänna sin skuld
— utan att därför driva deras stil till manér.
Gunnar Mascoll Silfverstolpe: Efteråt. Bonnier.
Pär Lagerkvist: Vid lägereld. Bonnier.
Bertil Malmberg: Illusionernas träd. Bonnier.
Karl-Erik Forsslund : Från Valborgsmässa till Korsmässa. Bonnier.
Nils Bohman: Kalliope i staden. Wahlström & Widstrand.
Artur Lundkvist: Vit man. Bonnier.
Eva Wessel: Kväll. Bonnier.
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
