Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Kulturen är äldre än människan. Av J. G. Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kit, I1 u r e n är äldre än människan
högt specialiserade moderna hästen leda
bakåt genom tiderna till en stamform, stor
som en räv, med flere tår och ett rätt
normalt tandgarnityr.
En annan däggdjursgrupp, där
fossilforskningen firat vackra segrar, är
elefantdjuren. Även här äga vi nu fylliga
utvecklingsserier, och även i detta fall leder
utvecklingen från relativt generaliserade
stamformer genom många mellanled fram till
nutidens högt specialiserade elefanter,
vilkas byggnad skulle te sig för oss helt
osannolik, om elefanten en dag presenterades
för oss som ett vetenskapens senaste fynd,
i stället för att vara en av de käraste och
välbekantaste jättarna i vår barndoms
sagor.
Ingen gren av däggdjurspaleontologien
har dock bjudit på sådana sensationer som
utforskningen av vårt eget släktes
förhistoria och ursprung. Löjliga misstag,
glänsande upptäckter, trångsynt
obskuran-tism, men stundom också alltför
lättvindiga slutsatser ur de nya fynden, se där
deviserna på några av de milstenar, förbi
vilka vägen lett fram till den kunskap, som
vi nu besitta.
Särskilt på de senaste åren har
fyndmaterialet hopat sig med sådan snabbhet
att handboksförfattarna knappt kunnat
hålla steg med trumelden av nya fakta.
I januari 1929 utkom sjunde upplagan av
Sir Arthur Keiths Antiquity of Man i två
volymer. Två år senare, 1931, hade
fynden så hopat sig att den frejdade
Londonanatomen tvingades att helt uppgiva sin
gamla publikationsplan och framlägga
enbart de nya fynden i en diger volym New
discoveries relating to the Antiquity of
Man.
Förra året, 1932, offentliggjorde
Ber-liner-antropologen Hans Weinert sin
Ursprung der Menschheit, en förträfflig
översikt av detta stora och grannlaga ämne.
Men idag, i mars 1933, är problemläget
tack vare de två senaste årens fynd i
Chou Kou Tien-grottan vid Peking så
förändrat, att vi ha allt skäl att taga upp
problemet om människoblivandet till
förnyat skärskådande, och det är icke en
tillfällighet, att det denna gång är en
arkeolog som ber att få göra sitt inlägg i
diskussionen. Det nästan oöverskådligt
betydelsefulla i dessa nya fynd är att de två
kriterierna på kulturens begynnelse,
primitiva redskap och spår av eld, vid Chou
Kou Tien träffas associerade med en av de
tidigaste hominiderna på sådant sätt att
vi ha skäl att diskutera konsekvenserna av
detta nya faktum att kidturen är äldre än
människan.
Innan vi övergå till att mönstra de nya
fynden av fossila människor och lägre
hörni nider, torde det vara skäl att taga
ställning till ett par tre svåra och outredda
frågor, som vi i detta sammanhang dock ej
kunna bortse ifrån.
Den första gäller de s. k. eoliterna. Vi
veta alla att före den yngre stenålderns,
de slipade stenverktygens tid, gick ett
annat, vida längre tidsavsnitt, den äldre
stenåldern, med endast slagna, men icke
slipade vapen och verktyg. Med
internationellt erkända termer kalla vi dessa
arkeologiens två huvudperioder den neolitiska och
den paleolitiska, den yngre och den äldre
stenåldern.
En liten men energisk grupp av forskare,
sådana som Rutot i Belgien och Reid Moir
i England, söka visa, att vi före den
paleolitiska tiden ha ett ännu tidigare
kulturavsnitt, det eolitiska, markerande
kulturens allra tidigaste begynnelse, med
redskap så enkla, att slagspåren på dem i
många fall härröra från skadegörelse
under bruket, snarare än från ett
planmässigt formande av stenarna, innan de togos
i bruk som verktyg.
Två ting äro vissa beträffande
eoliterna. För det första att ett ytterst primitivt
skede måste ha föregått den paleolitiska
tiden med dess ofta mycket vackert och än-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
