Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- En grupp spanska romanförfattare. Av Alfred Åkerlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En g r tc p p spanska romanförfattare
mäld. Formen ligger tydligen Azorin varmt
om hjärtat. Vad som också ligger honom
varmt om hjärtat är det typiskt och renodlat
spanska, lo castiso. Spansk natur och spanskt
väsen ha i Azorin en kongenial tolkare. En
särskild ömhet har han för los pueblos, de
gamla städerna och de små byarna på la
Mancha och på de kastilianska stepperna.
När den gamla dona Isabel knäpper ihop
händerna och framsuckar det Ay Senor, som
han så ofta hört i dessa ensliga samhällen,
får han, som han säger i La Ruta dc Don
Quijote, en tydlig och gripande vision av
Spanien, det äkta Spanien, och han frågar
sig, vad dona Isabel väl tänker på, när hon
suckar så där. Om hon kommer ihåg sin
barndoms och sin flicktids dagar, förgångna
i någon av dessa döda och dystra
landsortsstäder? Om hon kommer ihåg de slingrande
och öde gränderna, de vittrade
pelargångarna, och granitfontänerna, där det i stora
bokstäver står skrivet Carlos V eller Carlos
III? ... Man förstår att Azorin har sinne
för ensamhetens charme, för det ödsligas
poesi, och att han har ett medkännande hjärta
för de små och stilla i landet.
Azorins arbeten, bland vilka även må
nämnas åtminstone Las Confcsiones dc un
Pc-queno Filosof o, ha mera av skildring och
meditation än av handling, och någon större
läsekrets torde han väl därför knappast ha,
vare sig i Spanien eller annorstädes. Han
är i alla händelser mycket litet översatt. Men
Azorin är dock i Spaniens moderna
litteratur en av de mest markanta personligheterna,
låt sedan vara, att han tämligen avgjort är
en auktor för the chosen jcw.
* *
*
Pio Baroja är född basker. Åtskilligt har
skrivits om denna folkspillra och deras
egendomliga språk. Det kan måhända ha sitt
intresse att höra vad en så framstående
representant för rasen som Pio Baroja har att
säga, mera direkt, utöver vad som framgår
av hans publicerade produktion. Han skriver:
»I det baskiska landet påträffas
antropologiska rester av flera olika folkslag. Först ha
vi då paleolitiska folk av prehistoriska raser,
så de förmodade ligurerna, så keltiska
iberer, senare romare, goter och normander.
För närvarande påträffas enligt
etnograferna iberiska typer, nordliga typer med något
av finne och lapp och germanska typer. Att
tala om baskernas ursprung är enbart
fantastiskt. För Retzius voro de den primitiva
mongoliska rasen i Europa, som är i släkt
med finnar och lappar. För B roca voro de
dolikocefaler som ibererna. Många anse dem
som ättlingar av atlantiderna. Andra tro att
de höra till det stendösfolk som från Svarta
havet for utmed Medelhavets stränder,
kring-seglade Spanien och kom till Irland och
Skandinavien.
Baskernas gamla religion är föga känd.
Under den megalitiska kulturperiodens
prehistoriska dagar synes religionen ha bestått
i animism, tabuism, användning av
amuletter, och begravningskult. Det finns spår av
en stjärnkult som har beröring med den
kaldeiska och babyloniska stjärnkulten, och den
möjligheten förefinnes jämväl, att baskerna
dyrkade den okände gud om vilken Strabo
talar.
Under XII:e seklet och enligt en uppgift
av den franske pilgrimen Aymeric Picaud,
som genomfor landet, kallade baskerna sin
gud för Urtzi, som väl skall vara åskan
eller guden Tor.
Språket, baskiskan, har ingen tydlig
förbindelse med övriga språk. Det står, liksom
etruskiskan, alldeles isolerat bland Europas
tungomål. Det tycks intaga en
mellanställning mellan de agglutinerande och de
flekte-rande språken. För några är det ett relikt av
iberiskan, för andra en avlägsen släkting till
finskan och de uralaltaiska språken.
I våra dagar företer det baskiska landet en
mycket stor blandning.»
Det är visst i den intressanta och
trivsamma autobiografien Juventud, egolatria som
Pio Baroja säger sig skriva för dessa sina
närmaste landsmän, baskerna, och ej
bekymra sig mycket om den övriga världens
uppmärksamhet. Han hade den icke heller
riktad på sig i nämnvärd grad då. Men senare,
och i synnerhet på de allra sista åren, har
Baroja blivit alltmer uppskattad utanför
Spanien, och listan på hans översatta arbeten
är i detta nu imponerande lång. Och änskönt
man nog här och var kan klaga på klen
komposition och en viss långrandighet, trots
den enkla och naturliga stilen, har Pio
Baroja för visso mycket att bjuda världen på:
originalitet, liv och humor, kloka och djärva
tankar, en viss manligt objektiv och
de-tacherad medkänsla. Baroja är enkel, ärlig
361
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:15 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1933/0403.html
