Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En grupp spanska romanförfattare. Av Alfred Åkerlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alfred Åkerlund
och rättfram. Sant är, att han ofta är
mycket kritisk och sträv i sina omdömen, men
vi böra lägga märke till, att sådan är han
även mot sig själv. För övrigt, hur pass
djupt Barojas kärvhet sitter är icke gott att
veta. Kanske har Ricardo Carreras rätt, då
han jämför Baroja med »dessa bistra
krutgubbar som man först tycker äro rent
fruktansvärda men som man snart lär sig
hålla av, därför att de i grund och botten
äro godheten själv».
Baroja är en universell men samtidigt en
nationell författare. Och hans egen lilla
speciella nation, baskerna, blir visst icke
tillbakasatt. Det finns rätt mycket baskiskt i
Barojas böcker.
Om baskerna handlar sålunda trilogien
Tierra Vasca, som omfattar EI Mayorasgo
de Làbraz, La Casa de Aizgorri och
Zala-caln ei Aventurero. Var och en av dessa
romaner är fullt fristående.
EI Mayorazgo de Labraz är en blind och
storsinnad hidalgos kärlekssaga, en
stämningsfull och stark skildring av gammaldags
nordspanskt och baskiskt landsortsliv.
Beträffande namnet Labraz kan påpekas, att det
visserligen finns en ort med namnet Labraza,
men under Labraz döljer sig egentligen
La-guardia. Boken hör till de mästerligaste som
Baroja skrivit, fastän den nog måste sägas
ha vissa blottor. Framför allt ligger det
något diffust över Don Juans närmaste
omgivning: man vet t. ex. inte riktigt i vilket
förhållande han egentligen står till de båda
systrarna Cesårea och Micaela. Den åsikten har
blivit framställd, att denna vaghet är ett
avsiktligt och artistiskt sett riktigt konstgrepp
av författaren: läsaren skall få liksom en
reflex av det mörker som omger den blinde
Don Juan. Det är icke så säkert, att Baroja
skulle acceptera denna onekligen mycket
artiga tolkning. Baroja skriver själv följande
om boken och om dess tillblivelse:
»Denna - roman finner jag för mini del
ojämn och illa komponerad, men den har
romantik och färg. Från början ämnade jag
skriva den helt och hållet i dialogform, i stil
med Shakespeares tragedier.
Det gick bra med de första akterna, men
i mån som jag fortsatte blev det mig allt
omöjligare att lösa svårigheterna. Till en
god vän till mig, en tysk, som envisades med
mig, att jag skulle avsluta mitt arbete, sade
jag:
— Vet ni vad som gör, att jag inte kan
gå i land med det här?
—• Nej, vad då?
— Retoriken. Om jag kunde arrangera det
så, att mina personager hade någon
förevändning att tala i den spetsfundiga och
högtravande stilen, eller om de kunde blanda in
litet mytologi i sin konversation, så skulle jag
kunna komma någon vart, men
nödvändigheten att vara enkel sätter stopp för mig.
På denna döda punkt befann sig saken, då
man anmodade mig om en roman för ett
förlag i Barcelona. Då beslöt jag mig för att
ändra om min dialogiserade roman till en
fortlöpande.
Det finns i boken en hel del karaktärer
tagna från verkligheten. Så är förhållandet
med alla de personer som uppträda i första
delen, som spelar i ett byvärdshus. På ett
sådant värdshus var jag för många år sedan i
en by i provinsen Alava. Jag praktiserade på
den tiden som läkare i den lilla staden
Cestona. Det var på sommaren, och jag hade
inga patienter. Min far var spanska statens
gruvingenjör i Guipüzcoa och Alava. Nu var
hans asistent vid ett tillfälle förhindrad att
ge sig ut på en expedition till gruvorna, och
min far förklarade, att han tänkte ta mig
med i stället. För detta ändamål fick jag öva
mig i att hantera takometern. Vi höllo till i
trädgården med våra prov, tills jag lärde mig
att hantera apparaten. Därefter foro min far
och jag från Cestona till Bil-bao och från
Bilbao till Orozco och sågo en del mycket
undangömda samhällen i det inre av det
baskiska landet.
Från denna resa härröra typerna i EI
Mayorazgo de Labraz. Numera äro byarna
och städerna, eller i varje fall livet och
andan i dem, mycket olika mot vad de voro på
den tiden. Bilen, radion och socialismen ha
trängt in överallt.»
Fann Baroja för stora svårigheter med
dia-logiseringen av EI Mayorazgo de Labraz,
så har han dock flera gånger lyckats
förträffligt, då han slagit sig på den romantyp
som spanjorerna kalla »la novela dialogada».
La Casa de Aizgorri är enligt titeln en
»no-vela en siete jornadas», d. v. s. en roman
i sju akter. Miljön är industriell. I den
baskiska byn Arbea var storbondesläkten
Aizgorri den dominerande. En Aizgorri, Don
Lucio, byggde så i denna lantliga bygd ett
brännvinsbränneri, som snabbt demoralisera-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
