Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En grupp spanska romanförfattare. Av Alfred Åkerlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alfred Åkerlund
gåta över detta folk. Och kvarblivandet i
Leåns fattiga ökenland skänker det en
högeligen intressant och egenartad ställning i
historien.
I dessa torftiga byar, tysta, slutna och
rymmande en mäktig tjuskraft, lade jag
grundvalarna till mitt verk »Den maragatska
sfinxen». I diktens solsken och skådbar för
all världen ville jag låta den rosen slå ut
som gömmer sig i kvinnohjärtan vilka leva
och lida där borta i Maragatalandet, i oskuld
och stolthet, med den mystiska höghet som
vilar över Castiliens öde stepper.
Då mitt sinne, vitglödgat av civilisationens
idéer och sensibilitet, första gången kom i
kontakt med dessa primitiva och dunkla
själar, blev stöten fruktansvärd. Men snart
vunno mig de andra med sin heroiska
livsuppfattning, sin sublima resignation, ej fri från
stolthet, och det hälsosamma exemplet av
vissa äktspanska dygder, som ha sitt upphov
i den religiösa stoicism vilken lever på
steppen, denna moder för många folk, för en hel
ny värld, denna fria vidd, där intet döljer
sig för Guds ögon.
Och ur detta möte mellan min egen konst
och denna rikedom av mänskligt och kosmiskt
stoff framgick en bok som hade lyckan med
sig i den levande litteraturens värld.
Gästfrihet, uppoffring, ömhet och stilla frid
blevo mig till den eld där jag smidde mitt
ärliga järn.»
La Esfinge Maragata är en stark och fin
roman. Det finns sidor i den som fästa sig i
minnet. Man glömmer icke den gripande
bilden av släktens äldsta, när hon med gamla
knotiga händer gräver diken från bäcken för
att rädda skörden på den uttorkade åkern,
medan solen bränner obarmhärtigt.
»Mariflor», som boken heter på svenska, förtäljer
om de arbetstyngda och de fattiga, och om
Mariflor själv, den maragatska flickan, och
hennes hjärtas saga, en saga som så många
andra om svärmisk ungdomskärlek och brusten
illusion. Den är sorgmodig men icke tragisk.
Man säger sig, att Mariflor, som ej har
något att förebrå sig, skall resignera och leva
upp igen. Hon har fått se sin lyckodröm
svinna bort, men lyckan kanske hon finner ändå.
Den obeständige skaldens bild skall väl med
tiden blekna till ett vemodigt och poetiskt
minne, och den välbärgade storbondesonen,
som bjuder ej blott pengar utan jämväl en
stark och ärlig kärlek, skall lämna hjälp och
räddning åt Mariflors utsläpade familj och
införa henne själv i den verklighetens värld
som väl icke är så poetisk alltid men desto
mera rik på möjligheter att göra gagn och
bringa glädje.
La Esfinge Maragata har tolkats till flera
av Europas tungomål, säkerligen ej utan
betydande möda från översättarnas sida. Ty
språket i denna roman är rikt på ord och
över huvud ganska hindersamt.
Ungefär detsamma kan sägas om ett annat
av Concha Espinas större arbeten, nämligen
EI Mctal de los Muertos. Här har
ove-dersägligen Concha Espinas konst
flerstädes slagit över i konstighet, och man
har bruk för ett visst mått av tolerans
under läsningen. Ämnet är annars visst icke
ointressant. Höjdpunkten i denna brett
anlagda arbetarroman utgöres av den mäktiga
skildringen av det andalusiska gruvfolkets
kamp mot de »nordetanska» herrarna. Det
lägre folkskiktets bedrövliga förhållanden äro
framställda med ganska mycken djärvhet och
öppenhet, men knappast för att tillfredsställa
läsarens eventuella sensationslystnad.
Huvudpersonerna äro i denna bok ganska många,
och mer än en träffas av ödets hugg och
försvinner ur sagan eller får sår som ej stå
att läka, och dock glänsa de sista raderna i
hoppets och tapperhetens färger, trots
lidanden, smuts och svält.
I andra arbeten är Concha Espinas stil
vida enklare och klarare än i de nu omtalade
romanerna. Så exempelvis i novellsamlingen
EI Principe del Cantar, som bl. a.
innehåller den korta men ypperliga skissen EI Sueno
de la Abuela, och i romanen La Rosa de los
Vientos, ett originellt, kanske något bisarrt
verk, men med en aristokratisk och kvinnligt
elegant hållning som verkar mycket
tilltalande. Det är i denna roman man finner
Concha Espinas redan anförda valspråk:
»Velar se debe a la vida de tal suerte que
vi va quede en la muerte.»
Spanien är icke något land för skrivande
kvinnor, men det har, i senare tid, åtminstone
tvenne namn att peka på: Emilia Pardo Bazän
och Concha Espina, och nog kan man väl
säga, att de båda på ett värdigt sätt
representera ett stolt och sympatiskt folk.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
