- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioandra årgången. 1933 /
367

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En grupp spanska romanförfattare. Av Alfred Åkerlund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

En gr tipp spanska romanförfattar

grad kännetecknar den franska. Man har i
modern tid Felipe Trigo, det är sant, man
har också Lopez de Haro. Mycket gallisk är
ävenledes Valle Inclån, men hans
»gauloi-serier» äro åtminstone elegant och spirituellt
formade. Man har ibland till dessa
»för-välskade» spanjorer velat räkna även
Alberto Insua. Och visst har Insüa, f. ö.
bördig från Cuba, vistats mycket i Frankrike, och
nog äro också vissa sidor i hans böcker rätt
kraftigt kolorerade, men på det hela taget är
han en god spanjor, allvarlig, nästan
tungsint, fastän ibland med en egendomlig,
mycket dämpad humor. Fransk är mest hans stil,
som är klar och väl uthamrad, påminnande
om Maupassants. Kraftfull och vital till sin
yttre apparition, är Alberto Insüa en frodig
berättartalang med en imponerande
produktion bakom sig, ehuru han, såsom född år
1884, ännu icke har uppnått femtio år. Han
har en gång nämnts som »det unga litterära
Spaniens största hopp», och han har ej, helt
åtminstone, svikit förväntningarna. Mindre
sysslande med natur och filosofi, men med ett
stort och varmt intresse för människorna och
särskilt för det kapitel i deras liv som man
kan kalla det amorösa, har nog Insüa
lyckats nå en större läsekrets än flertalet
spanska författare. Särskilt med romanen EI
Negro que tenia ei Alma Blanca har han
haft en ganska avsevärd framgång, ej blott
i Spanien utan även utomlands. Boken har
också mycket stora förtjänster. Det är ju en
något tung metod visserligen att strax i
början av boken presentera alla personerna, men
å andra sidan ge dessa första sidor en rad
mycket intressanta inblickar i spanskt
teaterliv, och själva ingångskapitlet, där mäktig
chef svänger sin hiskliga blåpenna över de
olyckliga manuskripten, är verkligt dråpligt.

Man må karakterisera denna bok som en
briljant förströelseläsning, men den saknar
varken artistisk stil, mänskligt patos eller
moraliskt värde.

Andra böcker av Insüa som nå mycket högt
äro exempelvis Las Fronteras de la Pasiån,
en kultiverad och klok roman, mörk men
stämningsfull, samt Las Flechas del Amor,
en stark och tragisk skildring ur Madridlivet,
med partier som icke stå tillbaka för Pio
Barojas teckningar av den spanska
huvudstadens slumliv.

* *

*



Ej blott inom Spanien självt utan jämväl
i dess forna kolonier i Nya Världen frodas den
spanska litteraturen. Om denna
sydamerikanska vitterlek har den framstående
kännaren av nylatinska idiom och litteraturer Karl
August Hagberg en intressant essä i denna
tidskrift.1 Som en av de mest begåvade och
mest intressanta personligheterna nämner
Hagberg här Rufino Blanco-Fombona.

Rufino Blanco-Fombona är född i
Venezuela, i vars stormfyllda politiska liv han
tagit verksam del, men är nu, efter det han
för åtskilliga år sedan förvisats från sitt
hemland, bosatt i Madrid, där han samtidigt
verkar som författare och som ledare för
bokförlaget »Editorial-América». I trots av
sitt äventyrliga och utåtriktade liv har
Blanco-Fombona funnit tid till en synnerligen rik
litterär alstring. Han har uppträtt som skald,
som författare till historiska och kritiska
arbeten, slutligen också som romanförfattare.
I denna senaste egenskap är han hittills
särskilt känd för de beaktansvärda arbetena EI
Hombre de Hierro, EI Hombre de Oro
och La Mitra en la Mano.

Genomgående för dem alla, mer eller
mindre, är en hetlevrad harm över denna
världens vrångheten Men Blanco-Fombona
knyter icke handen mot kosmos, eller mot
Skaparen, så som colombianaren Vargas Vila. I
stället har han den gamla hederliga och
virila instinkten att hugga in på lymlarna och
fara varligt med den svage.

I La Mitra en la Mano är det »la mujer
muy mujer», d. v. s. den högprocentigt
feminina kvinnan som står i förgunden. Hon
är skön och god, men svag, en blomma som
knäckes av stigmännens hälar; sist är det
en ovanligt vedervärdig »religiös» streber,
som efter diverse skurkstreck kan utropa:
»Nu har jag min mitra som i en liten ask.»

I EI Hombre de Hierro är huvudpersonen
en man — »järnmannen» får han heta av sin
chef, därför att han sköter sin plats så
exemplariskt — men även här är grundtanken
densamma: författaren synes vilja säga: »Ja,
så går det, sorgligt att säga, när godheten
uppträder utan skyddsvakt och obeväpnad.»
Den stackars »järnmannen» är långt ifrån av
järn. Han låter hundsvottera sig ungefär hur
mycket som helst.

I EI Hombre de Oro är det de gamla
politiska vedersakarna som få huden full.

1 »Ur sydamerikansk litteratur», O. o. B. 1929,

p. 589 ff.

367

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:25:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1933/0409.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free