Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Kulturhistoria och kulturbilder. En översikt. Av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kulturhistoria och k^llt^lrbilder
B u n t m a k a r n a s skrålåda, locket.
Nordiska Museet.
»På denna skrålåda se vi två fina herrar i 1650-talets dräkt, med svallande lockar och eleganta
gester. Det synes vara två välbevandrade hantverksgesäller; kanske sågo de inte alla så fina ut, men
de ville gärna vara sådana — och det måste man ju respektera. De representera här den förnämliga
hantverksklass, som under krigskonjukturen uppblomstrade i vårt karga land.»
Ur Klein, Bilder ur Sveriges historia II.
hjälp av våra egna erfarenheter». Likaväl som
det finns stammar och folk i det mörkaste
Afrika, på Söderhavets öar och i Brasiliens
urskogar, som än i dag leva på
stenåldersstadiet, så ha vi inom våra egna landamären
tillräckligt många rester av förgångna tiders
levnadssätt för att, sedda i rätt belysning, ge
oss en tydlig bild av de skiftande
förhållanden, varunder våra förfäder från urtid till
nutid levat och dött.
Mot ett dylikt betraktelsesätt finns
ingenting principiellt att invända. Tvärtom. Men
det säger sig självt, att det blir belysningen
det kommer an på. Och det är på den
punkten författaren har gjort sin märkliga och
värdefulla insats. Man behöver bara vända
bladet och läsa de första raderna på det
kapitel som inleder boken, för att komma
underfund med, att det inte är några torra, sterila
analyser av det gamla i det nya, som han
kommer dragande med:
En dag strålade solen från en ljusblå, hög och
lätt vårhimmel, och ett grönt hav rullade sina
fria vågor mot en vit sandstrand. De sista
vårdimmorna drogo bort i norr, och under dem glim-
made isranden silvervit och fuktig. Det var den
stora jökelns sista utposter, på återtåg sedan
århundraden, som visade tänderna i vanmäktigt
trots mot den segrande solen. På slätterna
nedanför hade svämleran, som avsatts av tidigare
års smältvattensälvar, redan börjat överdragas av
en fin matta — fjällviden och klart färgade
blommor firade sin korta sommar. Och över
tundran strövade flockar av renar ...
Efter denna poetiska introduktion släpper
han in människorna på scenen, den smala
kant av Sverige som isen släppt fri. Det är de
första jägarstammarna som söka sig fram
efter vattendragen, skaffa sig ett primitivt skydd
mot väder och vind i enkla kojor eller i bästa
fall klippgrottor, hungra eller frossa,
allteftersom naturen är givmild eller snål med sina
håvor. Med hjälp av analogier från
nuvarande arktiska folk skapar författaren en
levande bild av de yttre livsvillkor, som våra
första härdiga förfäder hade att kämpa mot
eller ta sig ut med. Han berättar om deras
boplatser och gravar, deras hantverk och
slöjd, sådant det kvarlever i bevarade fynd
från stenålderstiden. Och utan att hårdraga
371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
