Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Fot. Atelier Jager.
Tora Teje s o m Christine Mannon i Klaga m å n d e E l e k t r a.
medför. Den tragiska motsättningen mellan
längtan efter ungdom och lycka ännu en
gång och den fordran barnen ställa på sin
faders person och man kan väl tillägga
förmögenhet har fått ett klart och starkt
uttryck i »Före solnedgången». Skådespelet, en
stor författares verk, skrider majestätiskt utan
jäkt eller utvikningar med naturalistisk
känsla för verkligheten, för »det så berömda
så kallade verkliga livet», som en kvick ung
svensk diktare nyligen sade, fram mot
katastrofen. Här finns intet av vridscenens
buller och av rusande ut och in. Det ligger
något klassiskt i Hauptmanns realism, och som
stycket gavs här i Stockholm med Alf
Sjöbergs utmärkta regi och med dekorationer
utan konstighet, alltigenom värdiga och
riktiga, givande oss känslan att vara i
Tyskland, samt uppfört av Dramatiska teaterns
betydande och konstnärliga krafter, var det
en heder för svensk teaterkonst.
Den geniale affärsmannen, den av högsta
tyska bildning på alla områden delaktige
geheimerådet Matthias Clausen firas enskilt
och offentligt på sin sjuttioåriga födelsedag,
men under jäser familjens ovilja och oro över
att han kanske rentav vill gifta om sig med
en ung flicka, cirka ett halvt sekel yngre,
av enkel familj men i vilken klokheten,
godheten och skönheten pius en god portion
frigjordhet tagit gestalt och som älskar honom
gränslöst. Då han vill föreställa sin fästmö
för familjemedlemmarna på en intim
släktbjudning, mottages unga fröken Inken Peters
med isande köld av den övriga familjen. Den
spänstige, högintelligente, obegränsat
frisinnade mannen — Hauptmann har kanske tänkt
på sig själv något — reser då med Inken
till Schweiz, där han vid en alpsjös blågröna
klara vatten, med blommor och vita
klänningar och helt säkert med både Gessners
och Goethes idyller i tankarna har det så
bra som en sjuttioåring kan ha det. Då han
fylld av lycka kommer tillbaka och vill
legitimera sitt förhållande, mötes han av
underrättelsen, att barnen anhållit, att han skulle
ställas under förmyndare, och detta
framkallar helt naturligt ett nervöst patologiskt
vredesutbrott, som slutar med ett slaganfall
med dödlig utgång.
Främst bland barnen märktes Bettina—
fru Maria Schildknecht, som med egocentrisk
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
