Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
ordentligt sätt på Blancheteatern och
Komediteatern? Och även Vasateatern kan
medräknas, då det gäller »Kanske en diktare» och hög
kvalitet på spelet. Operan och operetten höra
ej till dessa teateröversikter, men är det ej i
överensstämmelse med sanningen, att dessa två
konstarter under det sista decenniet fört ett
alldeles ovanligt friskt och långt ifrån
tynande liv? Då Oscarsteaterns samspelta och
förträffliga trupp sprängdes, ledo vi en
förlust, ty den höga kvaliteten på repertoaren
samt det ypperliga utförandet hade tävlat
med den statsunderstödda scenens. Man
erfar, det måste erkännas, en verklig saknad
över att herrskapet Brunius’ teater upphört.
Finnes det någon stad i Europa av
Stockholms storlek, där man kan få se så fullgod
teater som här ? Det är ej skäl att komma med
någon chauvinistisk överdrift, men vad
stilkänsla beträffar, om också ej alltid diktion,
äro de svenska skådespelarna på ett högt
plan. Uppsättningarna äro, och det gäller
nästan alla teatrar i huvudstaden, av ofantligt
mycket högre konstnärlig standard än för
några decennier sedan och kunna fullt
jämföras med det bästa man får se på
kontinenten. Också vad repertoarens omväxling
beträffar stå vi i Stockholm högt.
Ja men Dramatiska teatern! Är det ej
sorgligt, att svenska original ej oftare
spelas, och att världslitteraturens klassiska
saker icke eller så sällan förekomma? Kanske
det kan vara av något intresse att se på vad
som givits under de sista fem åren, då den
nuvarande chefen burit ansvaret. Av svenska
program ha följande nyuppförts eller spelats
som repris: Tor Hedbergs »Rembrandts son»,
Ernst Didrings »Vilddjuret», Pär Lagerkvists
»Han som fick leva om sitt liv», Strindbergs
»Erik XIV», »Pelikanen» och »Mäster Olof»,
Hjalmar Bergmans »Swedenhielms» samt
»Markurells i Wadköping», Selma Lagerlöfs
»Dunungen», Oskar Rydqvists »Ringen du
gav mig», Sigfrid Siewertz’ »Jag har varit
en tjuv», Rudolf Värnlunds »Den heliga
familjen», Marika Stiernstedts »Majestät»,
Tor Hedbergs »Johan Ulfstierna» och
Ludvig Nordströms »Vi» (Gustaf II
Adolfsspelet). Samma teater gav på Konserthuset
Aischylos’ »Agamemnon» och Aristofanes’
»Fåglarna» och spelade på operan
Shakespeares »En midsommarnattsdröm» och
Ibsens »Per Gynt». — Av tyskar ha
förekommit Schillers »Fiesco» och Goethes »Clavigo»
samt Hugo von Hofmannsthals »Det gamla
spelet om envar». Av franska klassiker
Moliéres »Misantropen» och »Den inbillat
sjuke» samt Rostands »Cyrano de Bergerac».
Vidare Gogols »Revisorn» och Hostrups
»Grannarna». Bland den mängd mera och
mindre betydande stycken, som i alla
händelser spegla utländska kulturströmningar och
av många anses ha litterärt värde, kunna
under denna tid nämnas Giraudoux’ »Siegfried»,
Tollers »Hoppla vi lever», och särskilt
anmärkningsvärda voro de tre amerikanska
styckena Eugene 0’Neills »Sällsamt mellanspel»
och »Klaga månde Elektra» samt Marc
Con-nellys »Guds gröna ängar», europeiska
urpremiärer, som framkallat en ovanligt livlig
diskussion. Fransmännen Paul Raynals »Sitt
hjärtas herre» och J. J. Bernards »En själ i
nöd», Bruckners »Elisabeth av England»,
Benaventes »Mors rival», Bernard Shaws
»Karusellen», Runar Schildts »Galgmannen»,
Sigurd Christensens »En resa i natten» samt
Kaj Munks »Cant» och nu sist Gerhardt
Hauptmanns »Före solnedgången» göra
alla anspråk på ett litterärt intresse. Det
är, som man ser, en synnerligen
värdefull samling svensk dramatik och, kan
man kanske tillägga, ännu värdefullare
klassisk repertoar, som spelats. Men rättvisan
fordrar erkännandet, att en lika god
repertoar, lika många svenska original, lika
många och lika väl spelade klassiska
dramer uppfördes under samma lamenterande
under de föregående teatercheferna. Man har
all anledning att önska bibehållandet av en
av statsmedel eller rättare av lotterimedel
understödd statsscen, och här instämmer man
med Edvard Alkman i den ovannämnda
broschyren, då han fordrar »en verklig
national-scen som konstnärlig grundpelare». Han
fortsätter : »Dramatiska teaterns omgestaltning
för denna stora uppgift är ingen trollkonst,
vare sig ekonomiskt, organisatoriskt eller
konstnärligt.» Det är med smärta man tänker
på, att broschyrförfattaren kommit så nära
pensionsåldern. Eljes skulle man gärna se,
att då den nuvarande chefens sista
treårsperiod 1934 är utlupen utan att han vare sig
med eller utan trolleri avskaffat deficit,
Edvard Alkman bleve chef. Han skulle då
ekonomiskt, organisatoriskt och konstnärligt på
ett icke övernaturligt sätt skaffa ordning i
kaos.
Emellertid innehåller broschyren utom
detta kanske något oförsiktiga uttalande om vad
som skulle kunna presteras av den person, vem
399
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
