Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - André Gide. Av Hugo Swensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
André Gide
görelse mellan makter i författarens eget
inre.
Liksom Job är Michel omgiven av tre
vänner, när han berättar sin historia. Han har
kallat dem till sig, därför att han måste tala,
men han begär varken hjälp eller tröst, blott
uppmärksamhet och vilja att förstå. De sitta
på terrassen utanför hans hus i en tunesisk
oas. Öknens tystnad omger dem, och öknens
stjärnhimmel välver sig över deras huvuden.
Michel är en ung kammarlärd, son till en
kammarlärd, och hela sin tid och allt sitt
intresse har han ägnat böcker, dokument och
ruiner. Då han på faderns önskan gifter sig
med en ung flicka av analog extraktion och
uppfostran, är han alldeles obevandrad i
känslornas värld, men finner allt som det bör
vara, då han skattar sin stillsamma och
renhjärtade fästmö högt och aldrig älskat någon
annan. Faderns död ger honom en stor
förmögenhet, och de nygifta ställa sin bröllopsresa
till Nordafrika, dit Timgads och Kartagos
ruiner locka. Färderna i öknen bli emellertid
mer strapatsrika, än Michel väntat, en
isande nattbris blir ödesdiger för hans klena
lungor, och han börjar hosta blod. Man släpar
sig med möda fram till Biskra, där man
inrättar sig för vila och skötsel av den sjuke,
som med outtröttlig ömhet vårdas av hustrun,
Marceline.
Han svävar en tid mellan liv och död i ett
tillstånd av dov och häpen maktlöshet; han
har aldrig förr varit sjuk och begriper först
nu vad hälsa är, vad liv är.. Han sköter sig
med frenetisk noggrannhet, och omsider kan
han stappla ut och sitta i solen och se på
arabbarnens lekar. Och nu föds omärkligt
i honom en ny Michel, den som blir
1’immo-raliste. Sjukdomen har gjort hans kropp till
hans enda intresse, och allteftersom krafterna
ökas, upptäcker han de tusen trådar, som
binda honom vid sinnenas värld, förut blott
skådad i vetenskapens spegelbilder. Han
återvänder till livet på en helt ny väg, och han
grips av en omättlig nyfikenhet, ett begär
att se allt, känna på allt, smaka på allt. Han
ger sig ensam ut på upptäcktsfärder, fylld av
en salig upphetsning, som blir ett livsbehov
för honom. Studierna väcka hans avsmak;
han känner sig som en palimpsest, vars
äldsta text han vällustigt anar och undan för
undan dechiffrerar.
På hemresan råkar han i Italien i slagsmål
med sin körsven och ger honom stryk. Han
beundrar sina musklers styrka, hans själv-
känsla växer och med den hans egoism.
Hemkommen fortsätter han med att upptäcka
livet, framför allt de sidor därav, som sky
dagsljuset. Det konventionella umgänget
äcklar honom mer och mer, medan lastens och
brottets hemlighetsfulla leende allt
oemotstånd-ligare tjusar honom. När han kommer hem
från en av sina eskapader, finner han huset
upp och nedvänt. Marceline har haft en
ohygglig förlossning, och barnet är dött. Hon
tycks emellertid repa sig, men så småningom
yppar sig tuberkulos.
Det blir en chock för Michel. Han ägnar
henne — som han tror — alla omsorger, men
hans tankar äro på annat håll. De uppsöka
hälsobringande orter, och till slut hamna
de åter i Biskra. Michel har nu slungat sina
historiska forskningar och vill i stället tränga
tvärs igenom hävdernas damm till fullt
begripande av människans innersta väsen. »Och
varje dag växte i mig en dunkel aning om
orörda rikedomar, som täcktes, doldes,
kvävdes av kulturerna, sederna, moralsystemen.»
I ett slags psykologiskt raseri ryggar han ej
för några erfarenheter; ju vildare, dess
bättre. Men hela tiden behåller han huvudet kallt.
Och när Marceline dött, sitter han ensam
i den lilla arabbyn med öknen omkring sig.
Något svar har han inte funnit, och när tre
ödsliga månader gått, kallar han på vännerna
för att framlägga sin sak för dem.
Man känner sig inte tillfredsställd, när
man läst igenom denna bok. Och dock är
den som konstverk helstöpt som få. Med
sparsamma men väsentliga yttre detaljer
skrider berättelsen framåt utan ett enda
upprört tonfall, i en stil av lugn och klassisk
enkelhet. Tankarna foga sig intill varandra i
en sammanhängande beviskedja, som
fascinerar och griper och tar andan ifrån en, icke
på grund av spänning utan på grund av
luftens klarhet och förtunning. Och plötsligt
känner man igen denna atmosfär: den är
Nietzsches — med alpens luft utbytt mot
öknens. Och Gide har aldrig förnekat sitt
lär-j ungeskap, som är av det äkta slaget, lika
skilt från sekelskiftets estetsnobbars, som
eremiten i sin klipphåla är olik en
parfymerad dandy.
Man nöjer sig emellertid — helt naturligt
för övrigt — ej med konstverkets estetiska
harmoni, vilken trots författarens ovan
citerade försäkran ej ger någon lösning på
problemet, som allt fortfarande oroar
författaren lika mycket som läsaren. Vartill an-
437
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>