Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - André Gide. Av Hugo Swensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hug o Swensson
självdeklaration om skaparkraftens torftighet,
men ett sådant omdöme motsäges av bokens
rika och fint nyanserade galleri av typer.
Om Gide saknar påhittighet — och det gör
han obestridligen — så har han desto mera
av analysens skärpa och klarhet, en klarhet
som aldrig tar det utredande resonemangets
form utan framlyser i situationerna själva.
Att redogöra för handlingen eller över
huvud taget innehållet i denna Gides
»premier roman», som han paradoxalt kallar den
i tillägnan till Martin du Gard, är ogörligt.
Där finnas så många handlingar, att det
skulle räcka för tjugo romaner av Vanlig
typ. Han har velat ådagalägga, att man icke
kan — utan att vara en jaux-monnayeur —
isolera ett öde ur härvan av alla andras. Det
enda en hederlig författare har att göra, är
att ta med hela härvan och följa trådarnas
slingrande gång, så länge man kan, utan att
trassla till den — ty livet trasslar
tillräckligt ! — och utan att lösa några knutar. En
följd härav blir helt naturligt, att romanen
slutar utan slut, helt enkelt därför att den
blivit tjock nog. Mycket betecknande utgöras
också de sista orden av ett utdrag ur
Edouards dagbok: »Jag är mycket nyfiken
på att göra Caloubs bekantskap.» Alltså
införes här en ny person, som förut bara
skymtat, ett nytt uppslag, en ny tråd att följa.
Han avstår emellertid från denna nya lilla
vridning på kaleidoskopet, men det kan inte
hjälpas att läsarens nyfikenhet redan är
väckt. Man sänker boken i knäet och börjar
mot sin vilja fantisera om denne Caloub, som
dyker upp först på sista sidan. Och man
överraskar sig med att se på sina medmänniskor
med samma envisa lust att utforska och veta,
som utmärker denne själskunskapens mästare.
Betecknande för Gides syn på etiska och
moraliska frågor är, att hans hederliga och
renhjärtade figurer ofta betänkligt synda mot
gängse moralbud, medan skojare och utskum
vackert hålla sig på mattan. De förra ha
aldrig studerat lagen, och i sitt hjärtas
enfald bryta de mot den, men de senare ha noga
reda på var gränsen går och hålla sig klokt
på den riskfria sidan.
I första kapitlet göra vi bekantskap med
unge Bernard Profitendieu i färd med att
läsa brev, som han stulit ur sin mors låsta
sekretär. Han är överretad och obalanserad
av plugg för studentexamen, och följden blir
att han rymmer hemifrån, då han finner sig
icke vara son till sin officielle far. Senare
begår han ännu en stöld, denna gång av
pengar, men han är trots allt en präktig pojke,
ur stånd att begå en lumpen handling. Hans
vän Olivier tycks få en avundsvärd start i
livet, då han får sig erbjudet redaktörskapet
av en tidskrift för de unga, som den
mondäne litteraturdilettanten greve de Passavant
ämnar ge ut. Men han finner sig snart
halvkvävd i ett träsk av äckel och skenväsen och
förfalskade värden, och efter en »litterär»
bankett, ett pandemonium, målat med spetsig
pensel och giftiga färger, försöker han ta sitt
liv. Han har varit nära att sälla sig till
falsk-myntarnas band, och skammen står honom
upp i halsen.
Men i boken förekommer också en
autentisk falskmyntare, och hans
utprånglingsme-tod är typisk och djupt symbolisk. Han
använder som mellanhand en släkting, en ung
lymmel, som genom fräckhet och skryt
blivit sina klasskamraters ledare. Denne delar
ut mynten bland söner till högre ämbetsmän
o. d., vilka sedan få dem växlade, och vilka
lockas — som tyvärr ske plägar — av den
ungdomliga lusten för sammansvärjningar,
njutningslystnad och malplacerad duktighet.
Den polisundersökning, som kommer till
stånd, stoppas, när man finner vilka namn
som ho.ta att bli komprometterade. Man
förstår, vilken makt som ingivit
upphovsmannen hans kalla, hånfulla slughet. Den nämnes
vid namn på ett annat ställe. Den ungj
läkaren Vincent, Oliviers bror, har råkat i ett
kärleksäventyr, som skenbart skall föra
honom till ärans höjder men som bringar
honom fysisk och moralisk undergång. Han
vacklar just mellan två beslut men väljer
bländad det fördärvliga. »Sedan gick han
långsamt tillbaka till Lilians bostad. Låt oss
lämna honom där, medan djävulen road ser
på hur han smyger den lilla nyckeln i
låset .. .x1 Gide har med egna ögon sett detta
roade leende, och han berättar om det i »Si
le grain ne meurt ...» Den gången gällde
det honom själv, och den som log var —
Oscar Wilde.
Men det ondas omedvetna tillskyndare, de
självupptagna, de naiva och vanehycklarna,
äro föga bättre. Pastor Vedels protestantiska
internatskola hyser några av dem. Den
gamle gubben Aza’is, som grundat skolan och
nu residerar i översta våningen som ett slags
pensionerad, barnafrom Sankte Per, som
ingenting ser och ingenting hör, lever i en in-
1 Kurs. av H. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
