Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Operans spelar
svenska operan Resan till Amerika gå
visserligen fria från anmärkningar, om man nu
skall anlägga en strängare kritisk måttstock.
Men båda var i sin art höjde dock nya
signaler och inbjödo till ett personligt
ställningstagande.
Någon dagsnyhet är nu egentligen icke
Stravinskis Petruschka. Den
mångfrestande och sluge ryske modernistens oeuvre har
av experterna blivit uppdelat på jag vet icke
hur många perioder, och under en del av dessa
perioder är det väl möjligt att han
huvudsakligen behärskats av lusten att söka det nya
för det nyas egen skull. Kanske har han icke
ens varit främmande för en viss åstundan att
räcka lång näsa åt klientelet i Paris’
musikaliska modesalonger. Visst är att han själv
är en rikt utrustad begåvning och att hans
Petruschkakomposition, som nu har ett par
och tjugu år på nacken, alltjämt håller sig
märkvärdigt frisk. I Petruschka finns ännu
ingenting av teoretisk nyhetsspekulation eller
av den andra fulare sorts spekulation som på
franska betecknas med termen Ȏpater les
bourgeois». Här musicerar Stravinski oförskräckt
på, obekymrad om allt annat än att ställa
sitt tekniska kunnande i tjänst hos en lika
flödande som okonventionell infallsrikedom.
En lust att vara ohövisk märkes nog i
Petruschka, men lusten att roa och charmera har
överhanden. Framför allt är Stravinski i
Petruschka den överdådige anekdotberättaren.
Med en enastående förmåga att måleriskt
levandegöra detaljerna skildrar han för oss
det brokiga livet på en rysk folkmarknad,
vars salustånd och förlustelselokaler
enligt programmet skola tänkas installerade
på Amiralitetsplatsen i Sankt Petersburg.
Det senare märkte man nu inte mycket
av i Jon-Ands inscenering, som givit
lokalfärgen en god dag. Huvudpersonerna i
fabeln, som kompositören själv satt ihop
tillsammans med sin ursprungliga
dekorationsmålare Alexandre Benois, äro tre mekaniska
dockor, som genom ett trolleri plötsligt
utrustas med mänskliga passioner. Det kommer
till ett våldsamt svartsjukedrama med tragisk
utgång, vi få en variant på Pajazzomotivet
transponerat till de mekaniska dockornas
värld: »de äro mänskor ock . . .» Alldeles
originellt är ju detta icke, men det är gott
tillrättalagt för en rad livfulla scenbilder och
tillsatt med ett äkta slaviskt diableri som inte
förfelar sin verkan. Fokin på sin tid
åstadkom därav en koreografisk häxbrygd av bul-
Fot. Almberg & Preinitz.
Joel B e r g 17i 7i d s o ni Wotan i
Va l k y r i a ?i.
lersam folklighet, dekadent artisteri och
metafysisk trånsjuka, som gjorde Petruschka till
det måhända mest fascinerande och
säkerligen mest genuint ryska numret på den
Diag-hilevska balettens program. Med denna
vidunderliga originalversion av verket tålde
naturligtvis den svenska upplagan ingen
jämförelse. Men Julian Algo visade sig ha gott
gehör för det säregna i Stravinskimusikens
stil, hans koreografi var koncipierad i en
klart modern anda, den hade verv, fantasi
och fränhet, och den svenska balettensemblen
443
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
