Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Operans spelar
Furst Igor. Dekoration av Jon-And.
visst inte var utan sin tjusning. I den akten
funno kompositören och librettisten för en
kort stund varandra. Här var dessutom
orkestern nedtystad till ett spirituellt
ackom-pagnemang till Henriksons kupletter, och här
hände det en del, för all del inga händelser
av någon högre dramatisk valör, men dock
smålustiga nog att underhålla för stunden.
Även regissören Ragnar Hyltén-Cavallius tog
här skadan igen för vedermödorna i den
obehändiga music-hall-akten.
Som musikdramatiskt experiment voro
eljest de båda ytterscenerna de intressantaste.
I dem hade Rosenberg verkligen på allvar
prövat på att skapa en radikalt modern
operaform, inte endast en aktualisering av
Blanche-tidens kvasirealistiska sångspelsburlesk, som
den svenska småstadsakten, eller en
utbyggnad av den tyska jazzoperan, som
Amerikaakten. I bägge fallen rörde det sig om en
avfärd med Amerikabåt från Göteborgs hamn.
Introduktionen liksom epilogen ville i en
expressionistiskt intensifierad form ge en vision
av ett stycke av det liv som vi verkligen leva,
därtill gripet i ett moment som i sig självt är
dramatiskt nog: en stor amerikaångares
avgång från redden. Att sammanhanget mellan
de olika momenten i denna vision var
tämligen lösligt betydde i sig själv mindre. Vad
man skulle önskat till hade däremot varit en
större pregnans i den rent musikaliska
ingivelsen, som givit dem var för sig en kla-
rare relief. Som de drogo förbi voro
emellertid många av dem suggestiva i sin fränt
modernistiska formgivning. Och framför allt
fanns där moment då kompositören lät den
patetiska känslobotten vibrera som han eljest
programenligt helst tystar ned. Man gladde
sig åt dem, därför att de gåvo förhoppningar
om ett kommande musikdramatiskt skapande
av högre halt än Amerikaresan. Av det fria
artistiska musicerandet kan bli förträfflig
musik, men aldrig i livet någon
musikdramatik. För att åstadkomma sådan får man vara
så god att bestå ett stycke sentiment, ett stycke
patos, hur otidsenligt dessa ord än må klinga.
Och Rosenberg har utan tvivel en
personlig fond av sådant, som han ännu inte släppt
ut i rörelsen.
Borodin, som stod för vårens och hela
spelårets största nyhet, Furst Igor, hör
däremot icke till dem som stänga dammluckorna
för de häftiga och osammansatta känslorna.
Dels var det inte på modet under de
årtionden han arbetade på sin opera — då voro
ännu Verdi och Gounod de stora namnen —,
dels är det fara värt att inga dammar skulle
hållit stånd mot hans äktslaviska
känsloöverdåd. Hans melodiska ingivelse är
överströmmande rik och hans kantilena understundom
ljuv som honung. Det behövs icke mer för
att den av senare tiders barn, eller rättare
av de musikaliskt upplysta bland sena tiders
447
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
