Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elias Martin. Av Ragnar Hoppe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar Hoppe
/ en husar överstes drängkammare. L av e r a d teckning.
Nationalmuseum.
väl tillackat brev, möjligen avsett för
någon av herrarna nere i hallen.
Heltonen i denna duk går i varmt
gråbrunt, men denna ton brytes av de många
livliga och lyckligt insatta lokalfärgerna.
Det djupaste svarta förekommer i den
stol, som upptages av portvakten, vilken
med sitt rödlätta ansikte, sin grå röck, sin
högröda väst, sina blåsvarta knäbyxor,
vita strumpor och svartblanka skor ger
tavlans starkaste färgintryck.
Som kontrast till det kompakta svarta i
stolen uppträder peruken med sin
genomlysta vita pudersky. Det vita upprepas
dessutom med varierande styrka och fin
koloristisk känsla i bysten över dörren, i det
nedsinglande brevet och i skjortan på
mannen, som står och rakar sig. Krämaren bär
en lång skärbrun röck, modisten är klädd
i svart och blågrönt, lorden i rödbrunt,
doktorn i ljusgrått. Betjänterna bära
mörkare bruna och grå livréer, och den lille
morianen, som även Hogarth så gärna
sätter in i sina skildringar ur de högre kret-
sarna, stoltserar i en ettergrön kostym.
Med fet och smidig pensel och gott
humör har den unge svensken målat denna
figurrika interiör, som är verkligt
underhållande som berättelse och dessutom
vittnar om ett frodigt och friskt temperament.
Det är dock först och främst såsom den
utsökte akvarellisten och tecknaren Elias
Martin värderas i våra dagar, och
mängden av bevarade akvareller och lavyrer
från Englandstiden visar också tydligt, att
han själv fann ett speciellt behag i att
uttrycka sig genom detta medium. Aldrig
får hans känsliga och poetiska
uppfattning, hans rent måleriska begåvning en så
omedelbar form som i de små studier och
utkast han kastat ned på papperet, och det
är egentligen först med akvarellpenseln i
handen som Elias Martin talar sitt eget
hjärtas mest intagande språk.
I England fanns det som bekant den
gången en blomstrande akvarellskola, och
det föll sig helt naturligt att Martin
tillägnade sig alla de lärdomar, vilka han
460
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
