Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birger Sjöberg. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I v a r Ha r r i e
i styva och stripiga hår!
Ej må du hata din vita
släkting, som söker att slita
bojor dem jorden består!
Hör om min utveckling! Tanken bemöda:
Stamfar tog storsprång bland kokos och kvistar.
Själv jag i topparna flyger, och ristar
drömmarnas röda
frukter som brinna och blöda.
Harpsus i grenarna går ...
I det överjordiska harpsuset klingar den
stora diktsamlingen ut. Men redan Fridas
vän hade hört det, och det ackompanjerar
vardagsödena i romanen. Orimlighetens
melodi är aldrig långt borta. Den spelar
upp till salighet för Edmund, sen han
kämpat sig igenom feberdrömmar lika
sällsamt höga och sköna som
Konferensmannens. Josias Banckenberg har den i sitt
öra, där han jollrar i sin vackra och
hotade lekvärld vid Marie Antoinettes hov.
Kampen mot den stora Frågodraken tas
upp med redlig tankekraft av
lanthandlare Borg, när han ser sina astrar vissna
och Jungfrun i det gröna förstöras av
larverna : i den livsdugliga potatisen möter
han som en stark och modigt klar tänkare
det stora mysteriet. Och Frida får svindla
inför den kosmiska flygfärden som hennes
vän företar bland jordarnas silverbloss, ut
i rymden som är full av gröna prickar.
Han är modig och ömsint på en gång, han
väjer inte för de yttersta konsekvenserna:
Frågar Frida mig, om bak det tomma
ängar blomma,
ej jag rövar hennes barnatro.
Himlens port jag vill ej gärna bomma
för de fromma,
må de äga den i lycklig ro!
Men inom mig bränner
och jag stundom känner,
som jag själv vill bliva ateist . ..
Det är Tankens slutpunkt. Men i
drömmen kunna också den enkle sångaren och
hans älskade nå över till något helt Annat,
till det underligt och outsägligt sköna på
den andra sidan:
I en kväll så klar, när vindar draga svala
med en ljuvlig doft, jag ej minns namnet på,
vi på bänken om de små kanaler tala,
som i Marsplanetens magra marker gå.
»Kan man säkert veta?» Nej, jag vill ej svära!
Men törhända genom grå och konstig säv,
konstigt skurna böljor konstig farkost bära
i en dager matt som silad genom väv ...
Det är drömdagern, den underligt
främmande och milt beslöjade som gör vårt
trasverk av på enkla vägar, ur
Familj-journaler och annat sådant, vunna
vardagsföreställningar till något outsägbart
förklarat och högtidligt. På ett berömt
ställe i Kriser och Kransar har Birger
Sjöberg uttryckligen rett ut, hur därvid
tillgår:
En ande blott förvandlar så av grus och
skjulverk bara
ett drömfyllt rum, där frågor gå i sorg mot
stjärnor klara.
Av träbrits blir en andaktspall, av trasfilt vördat
kläde.
Ur maskfrätt golv vid klagans svall
gå pelarrad till tempelhall.
Tillbaka Vardag trade!
Detta är andaktens mirakel. Och det
framtvingas regelbundnast inför döden, som är
livets enda definitiva händelse — och den
enda som bestämt och oavvisligt pekar ut
över livet. Det är visserligen sant,
reflekterar Cello på väg till Edmunds
begravning, att man endast sällan, när man
ställes inför någon medmänniskas död, kan
eller vågar göra klart för sig, att man själv
skall få uppleva samma avgörande
händelse : »alla hade reda på att det verkligen
var sanning, men denna sanning liknade en
orimlig och sorgsen lögn». Men bland dem
som både kunna och våga, är Fridas vän.
När begravningsprocessionen drar förbi,
upplever han själv Bleka Dödens Minut,
med alla accessoarerna laddade och lyftade
av hög andakt: granriset vid porten, de
hopsydda gardinerna, buljongterrinen på
den blåmanglade duken, de naftalindoftan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
