Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birger Sjöberg. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B i r g e r
de frackarna . . . Och då finner han den
fulla tonen till Orimlighetens Melodi:
Alltför mycket besvär ...
Jag så föga begär.
Bättre varit, att falla få
som ett blad faller ner,
virvlar runt och beger
sig till vila bland stoft och strå.
Daggen faller, och frosten gör vitt,
snart är bladet i smulor förspritt.
Allt för mycket besvär ...
Jag så föga begär
utav klockor och sånger då.
Ja ... Men har du en ros,
kan du lägga den hos
mig på kullen, när dock du går
vägen strax där förbi
under fåglarnas skri,
medan sommarn, den glada, rår.
Kan min ande med dimfingrar då
vänligt vinka — nog görer den så!
Som en fjäril, som vind
vill jag röra din kind
ibland kors och bland snäckor små ...
Ett kapitel i Kvartetten som sprängdes
heter »Smedjan och Trädgården». Där
berättas om en barndomsupplevelse som
Bengt Erlandsson hade haft. En kamrat
hade tagit honom med in i sin fars smedja,
bland sotet och röken, i halvdunklet där
släggor hamrade och röda eldstrålar väste
och vitglött järn vred sig. Det blev svart
för ögonen på gossen som kom utifrån
solskenet. Och så märkte han plötsligt att
han lämnat arbetet i smedjan och trevade
sig fram i en mörk och kvav gång på
kol-stybb och slaggstoft; och rakt fram, i
ändan på gången, var ett slags rektangel
uppritad av lysande streck som inte voro vita
utan lyste som grönt solsken eller av en
grön bengalisk eld. Men rektangeln var
en port som slogs upp, och då visade sig
en vildvuxen grön trädgård i solsken, där
fjärilar lekte och en lärka under ihållande
sång borrade sig upp i själva himlen.
Smedjan och Trädgården är Birger
Sjöbergs formel. Det är hans skärseld i
apokalyptiskt sken. Det är hans himmel: ett
vanligt stycke grönska, men med fjärilar
och lärkor — de återkommande
symbolerna för hans dikt och väsen. Det behövs
ingen annan tolkning än den han gav i sin
skönaste dikt:
Min fordran är ej ringa på dig, o Himmelrik,
där milda harpor klinga bak valv och molnblå
flik.
Där starka tankar fara med vita syften på,
och veka drömmar klara i ro och bedjan gå.
Hur arm var ökengrönskan på jordens torra
fält,
hur fåfäng röda önskan i öknens kärlekstält.
Hur svag en lärksång klinga vid sus från träd
och vik ...
min fordran är ej ringa på dig, o Himmelrik
ty om du äger bara en doft från armods jord,
ett eko av den snara och gråa sångarns ord,
må harpa mindre klinga för mig i mild musik ...
Min fordran är ej ringa på dig, o Himmelrik!
479
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>