Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- En bokhandlarefamilj. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gurli L i ri d e r
berg skriver t. ex. i den illustrerade upplagan
av Singoalla:
Då min Singoalla nu för fjärde gången, och
det i en skrud, hvarmed din omsorg och Carl
Larssons snille smyckat henne, framträder, är
det min önskan att få offentligen med nej besvara
frågan, om det mellan förläggare och författare
kan finnas ett bättre förhållande än det
mångåriga mellan dig och mig.
Rörande är Josephine Wettergrunds,
signaturen Leas, sista brev:
Gamle vän!
Tack nu för många och långa år — och tack
för alltid! Ej ens med ett dylikt ståtligt
honorar kan någon locka mig att skrifva än en gång.
Jag är trött. — Du har ytterligare med ditt
senaste liberala öfverskott hugfäst ditt minne som
förläggare och vän hos din alltid tacksamt till—
gifvna Lea.
Detta kanske litet egendomliga qvitto kan
måhända en gång upplysa en efterverld om
förhållandet oss emellan — dig och mig.
Ett sådant personligt vänskapsförhållande
mellan förläggare och författare har blivit
tradition inom familjen Bonnier. Och det kan
ej bättre karakteriseras än med de ord Frans
Hedberg yttrade vid Albert Bonniers död,
1900:
— Vi, Sveriges författare, böra i tacksam
hågkomst bevara minnet av vår gamle
förläggare, den man, som var en trofast vän till de äldre,
till de bästa bland de hädangångna, en oftast
välvillig hjälpare för de unga och oförsökta, och
ett aldrig svikande stöd för de ålderstigna och
trötta. Att han kunde detta var hans arbetes
förtjänst, att han ville det var hans hjärtas.
*
När på 80-talet den nya tiden bröt in även
i litteraturen och »Det unga Sverige», med
Strindberg i spetsen, ropade ut nva signaler,
var Karl Otto Bonnier redan, efter studier
utomlands, i tjänst hos förlaget. Och det var
främst hans inflytande de unga hade att tacka
för förlagets välvilliga inställning till dem.
Han vittnar härom, att han nu, själv bliven en
gamma! man, förstår, att hans far måste ha
stått främmande för åtskilligt av det nya, och
ban erkänner tacksamt faderns goda vilja
att gentemot sonens önskningar tillbakahålla
sin egen åsikt och smak. Stormar och
strider blev det visserligen många för de båda
förläggarna, och hugg växlades som gjorde
djupa sår och fordrade lång läkningstid, men
utvecklingen visade deras klokhet och
framsynthet, och belöningen kom i den
blomstringstid som de unga från 80-talet uppnådde
och i 90-talets guldålder. Det var också med
fullt berättigad stolthet Karl Otto i en
tidningspolemik vid Frödings död kunde yttra:
På goda grunder harmar det mig, att den
förläggare, som ensam i vårt land under två
decennier hade mod, smak, förstånd och uthållighet att
stödja de föraktade, hatade eller hånade unga
författarna, skall nödgas nu, då den då
förkättrade litteraturen triumferar över hela linjen, få
uppbära klander ...
Albert Bonnier visste också — och det bör
ha ingivit honom en stark känsla av trygghet
och tacksamhet — att, då han en gång för
alltid skulle lämna det stora förlagsverket, till
rodret komme att träda en kunnig och erfaren
man, med redlig ansvarskänsla, en man som
fått i arv släktens arbetsintensitet, den gamle
Gerhards optimism och stolta ambition, Adolfs
idérikedom, expansionslusta och anspråkslösa
enkelhet, hans egen skarpblick, klokhet och
hjärtegodhet samt, gudskelov, även en
tillsats av David Felix’ tjuvpojkslynne,
humor och betvingande charm — allt detta i
väl avvägd harmoni förenat i en
särpräglad individualitet.
Även Karl Otto Bonnier har fått ansvaret att
föra verket genom en ny tid, som ställt honom
inför problem vilka hans föregångare nog ej
ens anade, problem knutna vid även bokens
industrialisering. Den för med sig att den
tekniska utrustningens väldiga kapacitet måste
utnyttjas till massproduktion, att en stor
personal måste ha sitt dagliga levebröd, och den
är väl också orsak till att månghundratals
manuskript strömma in, ej minst från unga
författare, som äro övertygade om att världen
gör en oersättlig förlust om deras första
penn-övningar ej bringas till offentligheten. En
alltmer försvinnande ansvarskänsla inför det
tryckta ordet hör industrialiseringen till. Man
förstår paradoxen att inga äro så rädda för
manuskript som förläggare, en skräck till
vilken de emellertid skulle känna motsvarighet i
den situationen att manuskripten icke
strömmade in. Det måste ju hända att inför den
moderna massproduktionen det någon gång
brister i den »urskiljning», som Felix en gång
i ett temperamentsfull! brev till Adolf
efterlyser, och vari han råder denne att vila på
lagrarna och utge endast utsökta, vackra,
originella saker i stället för skräp och
översättningar av likt och olikt, endast för att icke låta
504
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:15 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1933/0554.html
