- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioandra årgången. 1933 /
516

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Jonas Lie. En essay till hundraårsdagen den 6 november. Av Sten Linder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sten Linder

Det heter i Den Fremsynte att det är
»den mørke, brunøiede, raptænkte,
fantasirige, af Naturmystik opfyldte, men
ka-rakterssvagere, undertrykte Fin, hvis
Natur den Dag idag staar paa Ski og synger
Moltoner inde i mangen Nordmands Sind».
Det var från sin småväxta, svartögda,
livliga, rikt begåvade men ytterst originella
mor, som Lie ansåg sig ha ärvt
»finneblodet». Faktum är att han själv redan
som barn, trots sina raska pojktag, var
åtskilligt av en »særling» och tidigt hade
känslan därav i sitt umgänge med andra.
Han berättade själv senare:

Jeg havde en pinlig Følelse af at man lo af
mig. De andre vidste altid saa uhyre rigtig,
hvorledes det og det forholdt sig, og de smilte,
naar jeg kom med mine Formeninger. Og
alligevel følte jeg hos mig selv, at det, jeg sagde
og mente, var fuldt saa rigtigt. Men det stäk
vel deri, at jeg med hele min Natur laa mindre
bevidst til. Jeg anede, hvor de tænkte, jeg
skimtede, hvor de saa. Jeg var vel ogsaa noget
anderledes i mit Væsen end de andre. Og jeg
prøvede af alle Kræfter at være saa almindelig som
jeg bare kunde. Men et Øieblik efter følte jeg
igjen Smilet paa mig.

Han hade en outrotlig böjelse att falla
i förundran över allt som kom i hans väg,
så att han i ren distraktion försummade de
plikter som ålågo honom. »Det forekom
mig, at alting var så kunstigt», sade han
själv på tal om sin barndom. Hans
vetgirighet tog även den hos dylika naturer
icke ovanliga formen av intresse för
mekaniska uppfinningar, och i tjuguårsåldern
sysslade han bl. a. med
perpetuum-mo-bile-experiment, för vilka han länge fick
utstå smälek.

Men verklighetens vardagsprosa dröjde
naturligtvis icke heller att göra sina krav
gällande på den fantasi fångne och
fördrömde pojken. Dess förste representant
var otvivelaktigt fadern, vars läggning var
så olik hans hustrus att de påstås ha levat
i en evig förvåning över varandra. Som
ättling av en gammal driftig juristsläkt

var sorenskriver Lie en torr
verklighetsmänniska med ett kraftfullt och hetsigt
temperament, och man kan taga för givet
att hans uppfostran från början verkat
kraftigt korrigerande på sonens
fantastnatur. Men man kan även se tydliga
fädernedrag hos Jonas Lie i hans
utpräglade rättskänsla, samvetsömhet och
oavhängighetsbehov; det berättas att fadern
kunde mitt i natten stiga upp och resa bort
för att gottgöra någon part som han
kommit att misstänka att han gjort orätt.

Alldeles särskilt dröjer emellertid Lie
i sina barndomsminnen vid sitt
förhållande till skolan, som snart ställde det
ordnade praktiska livets krav på hans
vagabondnatur. Han motsvarade dem icke
alltför väl; varken skolkning eller fusk voro
honom främmande, och i gengäld gick han
med permanent ont samvete och skräck
för lärarnas tämligen barbariska
straff-metoder. Resultatet blev en allmän
min-dervärdighetskänsla, som i sin tur
kompenserades genom hemlig självkänsla:

Jag led i Opvæxten under en Følelse af ikke
at kunne greie for mig, var uklar og ukoncis i
Opfatningen, saa nærmest i Billeder, som om
jeg havde for meget Blod paa Hjernen, fandt
Svaret i vest, hvor man spurgte mig i øst, —
følte, man smilte og undrede sig over mig . . .
Det var en Floke, en Kjendsel af noget
uformuende eller umuligt foran Virkeligheden, af
slette Karakterer og af, at jeg absolut maatte
dumpe til Examiner, og paa den anden Side en
høi Grad af Selvtillid og instinktiv Tro paa at
være noget eller skulle bli til noget, — nok, det
var et uredigt Hespe af høit op og dybt ned. Det
var, glad som jeg vist gik, dybt under i mit
Ubevidste et Tryk af Haabløshed om
overhovedet at kunne naa op i Livet.

Detta tryck skaffade sig tidvis utlopp,
dels i en mörkrädsla, närd av alla de
nord-ländska troil- och spökhistorier han hört
av tjänstfolket, dels i religiösa
fördömelsekänslor och helvetesanfäktelser,
senare återgivna i berättelsen om David
Holsts barndom i Den Fremsynte.

Emellertid får man icke glömma att Lie

516

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1933/0570.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free