Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Jonas Lie. En essay till hundraårsdagen den 6 november. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jonas Lie
som motvikt mot detta också hade en god
portion av oförskräckt »gaa paa»-lynne,
och hans ungdomsutveckling ger närmast
bilden av en målmedveten och
framgångsrik orientering i verklighetslivet. Att hans
»kall» var diktarens hade han visserligen
redan bestämt klart för sig. Men fogande
sig efter fadern, som visade föga
förståelse för »alt det luftige, litterære Snak»,
slår han enligt släktens gamla traditioner
in på den regelrätta juridiska banan. Lies
diktardebut kom härigenom att bli
relativt sen. Medan de föga äldre
diktarbrö-derna Ibsen och Björnson redan på
50-och 60-talen utveckla en rik produktion,
är Lie under denna tid upptagen med att,
som han senare uttryckte det, »inbiide
Virkeligheden, att jeg havde Hoved ogsaa paa
dens Felt». Ett litet häfte
tillfällighetspoesi, utgivet 1867, är hans enda offer åt
diktarkallet under dessa år. Kanske får
man se ett tecken på att kallelsekravet i
Ibsens då nyss utkomna Brand därför har
träffat en öm punkt hos honom, när han i
ett ursäktande förord till dikterna skriver:
»Skal man blive Noget tilgavns her i
Verden, maa man offre Kaldet sin hele, udelte
Kraft. Min Livsstilling har ført det med
sig, at jeg i Litteraturen, for hvilken jeg
har følt Kald, overhovedet blot har
kunnet gi de snare Gjæsteroller.»
Det fanns åtminstone en som
orubbligt trodde på att han var kallad till
diktare och ingenting annat, och det var hans
kusin Thomasine, som fattat ett starkt
tycke för »den lille underlige Student med
Hovedet fuldt af Finnetroldom og
Förvirring», och med vilken han ännu ej tjugu
år gammal förlovat sig. Men Lies uppsåt
att ge sig i kast med den praktiska
verkligheten var nu så avgjort, att han en
vacker dag till hennes stora besvikelse
meddelade henne att han bundit sig vid en
advokatsyssla i Kongsvinger. Saken hade
emellertid det goda med sig att de redan
efter ett år kunde sätta bo. Får man lita
på att Lies skildring i romanen Et Samliv
innehåller ett självbiografiskt element, kan
man dock antaga att den unga frun aldrig
helt försonade sig med eller visade intresse
för sin mans praktiska verksamhet under
Kongsvingerperioden.
Ett starkt inflytande på Lie som vän och
förebild hade säkert Björnson utövat, till
vilken han redan under studieåren med
hänförelse slutit sig. För dennes praktiskt
idealistiska natur tycktes ju klyftan mellan
dröm och verklighet icke existera. Han
gick, skrev Lie, likt de gamla skalderna ut
i dagens strid som det unga Norges
korade banerförare. Och i tävlan med
vännen övade Lie vid denna tid träget och
framgångsrikt sin penna som politisk
journalist. Hans affärer gingo lysande i
Kongs-vinger, eftersom han kommit mitt upp i en
tid av obegränsat optimistiska
skogsspekulationer, och advokat Lie blev snart en
av medelpunkterna i det animerade
affärs-och sällskapslivet i trakten, även om han
också här föreföll de hedervärda
träpatronerna som en något »underlig Skrue».
Det var den rätta miljön för en
nord-länning med hans sinne för »Fantasilivet,
Eventyret og Hazarden». Lies fantasi
kunde här tumla om med timmerstockar
och pengar som en Gulliver i Lilliput. Men
även denne Gulliver skulle vakna, insnärjd
i hållfasta spindelvävar. Högkonjunkturen
tog nämligen liksom oftast en ände med
förskräckelse, och 1868 stod Jonas Lie
plötsligt tillsammans med många andra
inför konkursen med en skuld på
hundratusentals kronor i följd av sina vanvettiga
borgensförbindelser. Detta betydde också
hans bankrutt som praktisk
verklighetsmänniska, en allvarligare bakläxa än
skoltidens. »Hans samvittighedsømme Natur
var blit skræmt lige ind i Blodet», skriver
diktarens son, »som en ung Hest, der er
kommet ud for et Lokomotiv. Han havde
brændt sig paa den nøgne, brutale
Virkelighed som paa en gloende Ovn, og han
517
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
