Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Jonas Lie. En essay till hundraårsdagen den 6 november. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Li 7i d er
mera mest som en lärodikt i romanform,
icke utan denna genres vanliga tråkighet.
Vad man alltjämt kan beundra även i
Lies mest tidsmärkta alster, är emellertid
den djupa humaniteten, den opartiska
vidsyntheten och den stillsamma humorn. Allt
detta hörde som bekant icke till det som
stod högst i kurs i tidens tendens- och
indignationsdiktning. Lie, som numera höll
fast vid åsikten att diktaren framför allt
borde samla sig kring sin uppgift som
diktare, ogillade starkt allt det teoretiserande
och predikande som inkräktade på själva
livsskildringen. Björnson förmanade han
nu outtröttligt att ge sitt »skollärarväsen»
på båten. »I vor Digtning som i vor
Religion», skrev han i ett brev, »stikker
Forstanden sine Ribbén for stærkt ud af
Billedet, saa det mister sin umiddelbare Kraft
og Fylde; vi snakker Anatomi istedetfor
at gi Menneske.» För honom själv var
alltid människan utgångspunkten, aldrig
»frågan» eller »problemet». Det är typiskt
att uppslaget till hans proletärskildring
Livsslaven var minnet av en liten »bortsat,
vetskræmt Gut» som Lie sett att man
misshandlat i källarvåningen till det hus, där
han bodde, och som han tagit hand om.
Men framför allt var det ensidigheten,
fanatismen och hätskheten i
tendenslitteraturen som voro honom motbjudande.
»Gud bevare én for at slippe Fanatikere»,
skriver han 1885, »enten de nu er
Kristendoms eller ’System’-prædikanter, ind paa
sin personlige Udvikling! Jeg begynder
næsten at tro, at vor Udvikling til Dato er
foregaaet væsentlig gjennem bare
Fanatismen» Lie hörde icke till de naturer som
hårdna under svåra erfarenheter, utan till
dem som få en mildare syn på
människorna — det kan bli fråga om vilketdera som
tyder på den största motståndskraften.
»Virkeligheden har for mig personlig
stillet sig saa tung», skriver han en gång, »at
jeg har havt en dyb Trang til att søge
For-soningssiden.» Som »förståelsens diktare»,
som han blivit kallad, hade han en uppgift
i indignationslitteraturens decennium. Lie
var evangelium på Björnsons lag, yttrade
Strindberg, och man kan tillägga: på
Ibsens.
De uttalanden man finner hos honom
om den sistnämnde äro ytterst
betecknande. För Brands fanatiska »allt eller
intet»-idealism hade han aldrig känt förståelse.
»For Brandlitteraturen har jeg da
heller-ikke duet», skrev han till Björnson, »men
der maa vel være et Publikum for den.»
Även i Ibsens moderna samhällssatir i De
unges Forbund saknade han något av
»kärlekens belysning». »Som Politiker vilde
Ibsen blevet Fanatiker. Hvorvidt hans
Digterliv har været ham til personlig
Velsignelse, hvorvidt det har ført ham til at
elske eller til att overse Menneskene,
derom tør jeg ikke have nogen Mening»,
heter det 1875.
Först nio år därefter kommer Ibsens
Vildanden som en verklig överraskning
för Lie och fyller hans brev med
begeist-rade lovord och utläggningar. Han finner
att Ibsens utveckling här har tagit en
avgörande vändning, i det att denne i
Gregers Werles figur ironiserar över sitt eget
tidigare allt för uppdrivna ideala krav i
Brand. »Idealet skal altid staa som en
spændt Bue indeni enhver af os»,
kommenterar Lie, »men ikke som en
fantastisk overspændt; Livet blir bare
theoretisk af det uden Virkelighedens Fylde og
den enkelte sprængt. Men Tiden har
behøvet att se Ideerne i overnaturlig
Størrelse forespeilede Samvittighederne til
Vækkelse; — nu kommer Ironikeren paa
det — og den Gutten kan sætte Spids paa
en Kile!» Skulle däremot de uttolkare ha
rätt, som anse att Ibsen ställer sig
solidarisk med Gregers Werle, ja då är Ibsen
ingenting annat än »en idealistisk oppustet
hovmodig Nar, der vandrer med ’långa
Steg’ oppe i Skyen over Virkeligheden, —
og da er ikke Vildanden den Bog, jeg
522
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
