Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Jonas Lie. En essay till hundraårsdagen den 6 november. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
fra de kolde, mørke Mure, som tilslut stænger
rundt om En, jo mere En prøver sig med
Tanken; jeg véd ialfald personlig, hvad det vil
sige, at der er slaaet en Grundbræst i den
instinktive Tryghed paa, at der er en fornuftig
Sammenhæng i Tilværelsen — har paa mit Vis
oplevet det Personlighedens Jordskjælv. Det gir
Stunder som er svartere end svarte. Og fra
dem, fra Følelsen af, at vi blot skulde eksistere
elementært, er det, at vort Livsinstinkt
pludselig frelser sig ved at kaste sig over i Tilliden
til, at vi lever paa Aandslove. Det, man
instinktmæssig skjælver for er, at Medusahodet
under Tilværelsen — eller kanske Sandhedens
Billede i Sais, som ingen taaler at se, —
pludselig skal ebbe frem af Grunden med sin
Evig-Kulde fra alt det vigende Flimmer. Det er for
mig en saadan Stunds Ångst. Der afhjælper den
ingen Kunst, ingen Videnskab, ingen af
Menneskene budt Filosofi eller »Livsanskuelse» —
kun Følelse af eller Haabet paa — Aand.
Som en kamp mellan »Aand» och
elementär naturbundenhet, mellan det
medvetna och det undermedvetna i själslivet
hade livet framstått för Jonas Lie ända
ifrån den tid då han skrev Den Fremsynte.
Hur mycket mera skeptisk han på
ålderdomen blivit beträffande möjligheterna
för »Aandens» seger, hur mycket starkare
han förnummit det elementäras
dragningskraft, framgår av att han i romanen Dyre
Rein återupptagit motivet från Den
Fremsynte — mannen som söker att med en
kvinnas hjälp frigöra sig från sin
naturbundenhet, sitt främlingsskap i tillvaron
och sin fasa för den — men denna gång
givit det en tragisk utgång. Dyre Rein är
liksom David Holst en av »Aandens
fjerne Grænsebeboere, der kan ligge bundne
under en Ångst for at ta Del i Livet», och
kvällen före sitt bröllop kastar han sig,
övermannad av denna ångest, i forsen.
Att Lie trots allt dock icke lät sig av
sin pessimism föras ut i det rent negativa
visar den originellt koncipierade romanen
Naar Jernteppet falder, som visserligen ej
är hans sista bok, men den som har den
starkaste prägeln av livsuppgörelse och
bokslut. Lie skildrar i den hur den plötsliga
konfrontationen med döden — det rör sig
om ett olyckstillbud på en oceanångare,
vilket sedan visar sig blott ha varit falsk
allarm — rycker den konventionella
masken från ansiktet på en skara människor
av skilda kategorier och karaktärer. Där
komma oförmodat åtskilliga frånstötande
troll fysionomier i dagen, men där visar
sig också »Aandens» makt — styrkan,
modet, kärleken — hos andra som ofta
nog dittills varit de mest obemärkta.
Om man, så som här skett, bläddrar
igenom de tio tjocka banden som innehålla
Jonas Lies samlade skrifter för att pröva
deras inneboende livskraft, måste man
visserligen säga sig att de icke ha samma
förmåga som Ibsens dramer att i det
oändliga locka till diskussion och vetenskaplig
tolkning. Icke heller har själva
diktar-gestalten den resning som vid
Björnsonjubileet visade sig ännu i minnet kunna
utöva sin tjusning. Men ur flera synpunkter
intresserar och fängslar Lies verk
fortfarande. Den tidsstämning, han var en
mästare i att fånga i sina böcker, har
snarast förstärkts, sedan den blivit historisk.
Som psykolog verkar han å andra sidan
ofta överraskande modern. Hans många
romaner äro av en rätt ojämn beskaffenhet;
en del har mästerskapets hållbara
prägling, ett och annat har redan upphört att
vara levande. Alen lika levande verkar
framför allt än i dag det ansikte som man
skymtar mellan raderna — Jonas Lies
fula, kloka, på samma gång skarpa och
vänliga tomteansikte under den berömda
kalotten.
528
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
