Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Den varviga leran som geologisk tidmätare. Av Anton Sörlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anton S ö r l i n
Foto G. D. Osborne.
Le rvarve 7i uppmätas.
Typisk bild från exkursionerna i Stockholmstrakten.
avsättningen av en viss lagerföljd krävt.
Och då isen successivt dragit sig tillbaka
åt norr, taktegel formigt avlagrande nya
lerskikt över de föregående, skulle man
vidare kunna genom serier av efter varandra
uppmätta profiler få klarhet om hur lång
tid hela isavsmältningen krävt. Det var en
djärv tanke, och själv trodde han först att
dess förverkligande skulle stöta på nästan
oöverstigliga svårigheter. Efter ett par
årtionden av mera tillfälliga iakttagelser fann
han emellertid att planen var genomförbar,
om blott mätningarna utfördes systematiskt
och med ej allt för stora inbördes avstånd.
År 1904 visade nämligen De Geer, att
två serier av lervarv, tagna på en
kilometers avstånd från varandra, fullkomligt
överensstämde beträffande varvens
inbördes mäktighet och att de med absolut
säkerhet kunde konnekteras med varandra.
Härmed hade metoden visat sig vara
användbar, och följande sommar igångsattes
en av de väldigaste och mest
betydelsefulla vetenskapliga undersökningar som
någonsin utförts.
För en ensam person hade ett sådant
företag varit en orimlighet. Men De
Geers utomordentliga förmåga att på
andra inympa sin entusiasm och
forskar-anda kom här väl till pass. Han
organiserade ett regelrätt fälttåg med tjugo unga
studenter, hälften från Stockholms
högskola, hälften från Uppsala universitet, och
sig själv som ledare. Första uppgiften var
nu att uppmäta den 20 mil långa sträckan
mellan Södertörns sydspets och Dalälven.
Varje deltagare fick en mil på sin lott,
på vilken sträcka han skulle gräva 10
profiler med en kilometers avstånd. På
några få dagar var arbetet fullbordat.
Samtidigt hade De Geer själv, liksom sedan
under de följande åren, påpassligt använt
varje tillfälle till mätningar i de talrika
grundgrävningar som företogos i den
starkt växande huvudstaden. Det torde
icke vara många, arbetare bland dem som
då voro sysselsatta med dylika grävningar
i Stockholm eller dess närhet, som icke
någon gång gjort bekantskap med
professorn där han kiev omkring bland dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
