Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Två dikter. Av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ DIKTER
Av BERTIL MALMBERG
i.
Mitt vemods oro kan jag ej betvinga.
Död sover parken, plundrad och förgäten,
och bladen hopa sig på tomma säten.
Jag går och går, och jag hör regnet ringa.
För allt som vuxit, allt som hemligt trevat
med dunkla rötter mot de varma djupen
är fristen kort och snart tilländalupen.
Odödligt är blott det som aldrig levat.
Blott den vars dag är som ett blad i vinden
är ett med livet och dess skaparflöde.
Men oförgänglig, utan höst och öde,
är järnets blomgirland i gallergrinden.
Och jag som drömde om en tidlös eter
och makt och frid och evighet begärde,
jag fattar nu, att endast det har värde
som vaggar på en våg av flyktigheter.
II.
Och poppelskuggor fläkta oavbrutet
likt stora fanor, vilka aldrig vila,
och jag blir ett med allt som dimomflutet
bor under dödens bittra bann och bila.
Det är som skalle tusen röster tona
i samma klagan ur det nakna riset,
när vägars vemod rinner hän i diset,
och vinden går från krona och till krona.
— Och jag hör dunkla harmonier svinga
i detta grå förfall och detta skimmer
av dag som dör och dör. Och jag förnimmer,
hur varje ensam död, om än så ringa,
går som ett stråkdrag genom allnaturen,
och jag förstår, att ingen är allena,
och känner, obeskrivligt styrkt och buren,
min egen död sig tusenfalt förgrena.
552
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
