Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Linköpings domkyrka. Av Erik Lundberg - Författarens ståndpunkt. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Lundberg
vattenmassor, som, innan de åter sjunka
tillbaka, i topparna liksom lösgöras från
tyngden, splittras och ett ögonblick bliva
hängande i luften, såsom glittrande
partiklar. Den som sett t. ex. Rouens många
gotiska spiror vita och skimrande häva sig
över stadens alla vassa hustak, skall
förstå bilden.
Det finns bara två ställen i Sverige,
där man kan få erfara något av detta i
högre grad: allvarligt och högtidligt i
Uppsala domkyrkas kor, hetare och mera
virtuosmässigt framfört, men också
sällsamt fulltonigt i Linköpings
fjortonhund-ratalskor. Endast ett fattas här,
glasmålningarna. Utan dem blir en dylik interiör
aldrig helt färdig. Ljuset måste
fullständiga illusionen av att man befinner sig i
vågbergets sällsamma, sig hävande
innandömen. Fönstren måste också bilda vägg,
ej vara hål med genomblick mot
yttervärlden.
En härlig uppgift för moderna
konstnärer att fylla dessa fönster med färgdikter!
För fattar ens ståndpunkt
EDAKTIONEN AV ORD OCH
BILD har haft älskvärdheten att låta mig
taga del av den intressanta uppsats som
antikvarien Lundberg ägnat Linköpings
domkyrka närmast i anledning av min monografi.
Författaren har även varit vänlig att
rnunt-ligen antyda de avvikande åsikter han hyser
ifråga om vissa byggnadshistoriska problem.
Det ingår ju knappast i denna tidskrifts
program att upplåta plats för vetenskaplig
fackdiskussion, och liksom uppsatsens författare
i stort sett endast relaterat sina åsikter utan
att ingå på någon bevisföring, har jag ej
heller för avsikt att här söka motbevisa
honom. Men Ord och Bilds läsare kunna
förmodas ha intresse av att höra huru jag
ställer mig till de nu framlagda teorierna. Jag
vill då kort och gott uttala att jag vidhåller
min uppfattning av gången i domkyrkans
tillblivelsehistoria och tror mig om att
ytterligare stärka bevisningen för dess riktighet.
Om man haft för avsikt att ge domkyrkans
mellersta partier lägre valv än de nuvarande,
kan det dock tydligt visas att denna plan
aldrig hunnit genomföras. Det har sålunda
icke funnits något användbart långhus
utanför vars eventuella provisoriska västvägg den
»unggotiske» mästaren till det östligaste
knippepelarparet kunnat börja sitt arbete.
Under sådana förhållanden blir hela den nya
omläggningen av byggnadshistorien alltför
dristig. Man hade ingenting färdigt och man
gjorde ingenting färdigt, lämnade det ena
partiet efter det andra i ofullbordat skick.
Byggnadsplatsen måste ha gjort intryck av
en babylonisk förbistring. Det förlopp jag
sökt rekonstruera låter byggnaden växa upp
med lugn konsekvens. Man bygger murar,
man bygger pelare, man slår in valv, river
ej ned mer än som ovillkorligen behöves för
att vinna samband mellan kor och långhus.
Möjligt är att min framställning i boken ej
ger tydligt besked på alla punkter och synes
lämna möjligheter öppna vilka i verkligheten
icke finnas. Det beror då till väsentlig del
på att man ju icke ger svar på frågor som
aldrig blivit framställda. Jag är tacksam för
en ny frågeställning, som enligt vad jag tror
skall ge mig tillfälle att ur materialet hämta
fram nya svar.
Axel L. Romdahl.
Bilderna sid. 567—579 äro utförda efter fotografier av 5. Curman.
580
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
