Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Artur Hazelius. Ett hundraårsminne. Av Sigurd Curman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Hazelitt, s
tiskt sitt liv. De övermänskliga
ansträngningarna för dess utveckling under de
första io åren knäckte honom slutligen.
Hj ärtlidandet, överansträngningens
typiska sjuka, angrep honom. På pingstdagen
1901 vandrade Artur Hazelius för sista
gången på sitt älskade Skansens vägar.
Aftonen tillbragte han som vanligt med
sina expeditionsgöromål. Han granskade
programmet för den tillämnade stora
vårfesten. Han gick sent till vila. Nästa mor-
gon, den 27 maj, lyste solen över hans gula
hus, när döden kom.
När Artur Hazelius’ kista, svept i den
svenska flaggan, några dagar senare stod
på Orsakullen under ett ståtligt med
granris helt klätt tempel, lästes över dess
båg-öppning de ord, han själv i gärning hela
sitt liv igenom predikat:
Tron ej vad håglösheten viskar till er;
att striden är för hög för er förmåga
och att den kämpas ut väl er förutan.
Ar til r Hazelius1 grav på Skansen.
599
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
