Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Hamlet på scenen. Några konturer. Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto Sy Iwan
Gravstene 7i i IV e stminster
A b b ey.
rick) är förskrämd, så har jag aldrig sett
någon förskrämd mänska.» Således, icke
åsynen av vålnaden, utan Hamlets förfäran
var det som förfärade. Garrick var en
utomordentlig mimiker — vilken filmaktör skulle
han ej varit! — och skräcken var hans
specialitet. Hans Hamlet gjorde ett oerhört
intryck, ehuru, heter det, han under alla sina
fukter sluddrade bort hälften av texten i de
stora monologerna. Han göt nytt liv i
Shakespeares verk men genom att sänka dem till
sin tids nivå, han stöpte om den höga
tragedien till en »borgerlig dram». Garricks
verkliga konstnärliga styrka torde legat inom
det realistiska lustspelet. Hans lärjunge hos
oss var Lars Hjortsberg. Då Charles Lamb,
romantikern, betraktar monumentet, utbrister
han: »Vad har den narren här att göra?»
Skall man tala om en förnyelse uti
uppfattningen av Shakespeare, bör man gå till
släktleden efter Garrick och främst till den
litteratur om skalden som då uppstod, och som
med friare synpunkter kom man till en mera
positiv värdering. Såsom Lessing sade om de
»fel» man förebrådde Shakespeare: »Jag tror
mig nästan alltid kunna ånge grunden till dem.
Han begår dem för att tjäna sitt huvudsyfte
och desto starkare gripa åskådaren.» Henry
Home, lörd Kames, vars Elements of
Criti-cism (1762) flöda av Shakespeare-citat,
jämför Corneilles Cid och Hamlet och påpekar
huru den förre, såsom fransmännen över
huvud, »beskriver lidelsen såsom en åskådare,
i stället för att uttrycka den såsom den där
känner den.» Detta förmådde Shakespeare
tack vare »den nästan övernaturliga kraften
i sin fantasi» och »sin underbara kännedom
av naturen». — Sedan följa en hel rad
essayister, med vilka den moderna
Shakespeare-kritiken begynner. Psykologiskt inriktad
analyserar den de stora tragiska gestalterna —
även Falstaff —, ofta med fina
iakttagelser, som ännu ha värde.
Hos dessa kritiker skymtar den tanken
att dramat om Hamlet har en särställning
bland alla, att, såsom en av dem säger,
Hamlets person är mera värd än hans öden.
W. Richardson finner i sin studie (1774)
hos Hamlet »en utomordentlig känslighet för
moralisk skönhet och vanskapthet», varför
han ock är »skälvande känslig» för varje
intryck. Han har goda anlag, men så som han
är danad är han icke vuxen den strid han
väcker. Henry Mackenzie, den ledande
litterära personen i Edinburgh, vördad av
Walter Scott, betonar också en Hamlets
ytterliga känslighet. Bland Shakespeares alla
karaktärer är han den svåraste att definiera:
med starkt begär efter hämd obeslutsam och
overksam, i djupaste melankoli skämtsam. Att
Garrick uteslutit bl. a. gravscenen, där just
denna melankoli får sitt starka uttryck,
väcker Mackenzies missnöje, och han fördömer
de vanliga anpassningarna av Shakespeares
text: det är absurdt »att bruka välten och
kniven på den ädlare oregelbundenheten i
stiglösa berg och ogenomträngliga skogar».
På kontinenten hade Shakespeare införts
av Voltaire, som under sin vistelse i
London trots sin motvilja fått erkänna, att
denne poetiske vilde hade grepp vilka gjorde
stark verkan på teatern. Till sin stora
förtrytelse fick han sedan se huru beundran för
engelsmannen växte. Hamlet gjorde stor
lycka på teatern, visserligen i en till oigen-
604
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
