Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Hamlet på scenen. Några konturer. Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto Sy Iwan
men tar skada till sin själ? C. A. Hagberg
har hänförda lovord om Macbeth: »det mest
storartade av Shakespeares, ja måhända av
alla tiders dramatiska skapelser», —
medan han om Hamlet utöver vanliga
anmärkningar om detaljer icke har ett ord.
»Hamlet är enastående i sin art; ett
tankesorgespel», säger Schlegel, men om Hamlets
karaktär kan han icke döma så gynnsamt som
Goethe. Hamlet har goda egenskaper och hög
bildning, men han är benägen för list och
förställning, och man spårar en illvillig
skadeglädje. Och dramat i dess helhet kan han
icke riktigt uppskatta. Det tyckes honom
brista uti en genomförd idé: »Das Schicksal der
Menschheit steht da wie eine riesenhafte
Sphinx.»
Det slutande 1700-talets idealistiska
tolkning av Hamlet återfinnes hos de engelska
romantikerna. Coleridge framhåller hurusom
hos den danske prinsen jämvikten mellan
verklighetens värld och fantasiens är
rubbad; han har »en nästan enorm intellektuell
aktivitet och en däremot svarande motvilja
mot verklig handling.» Hazlitt understryker
också bristen på vilja och på lidelse och
finner det väsentliga hos Hamlet uti förfiningen
i tanke och känsla; han är den älskvärdaste
av melankoliker.
De litterära strömningarna sätta sin
prägel på skådespelarnes tolkningar. John
Kem-ble representerar nyklassicismen; hans
syster, den berömda mrs Siddons, hade sin
främsta roll såsom lady Macbeth, som hon
gav med antik höghet, men på samma gång
med en intensitet, som var »bewildered and
unconscious» (Hazlitt). Broderns Hamlet
var helt olik Garricks. Geijer, som såg
honom 1810, skriver: »Kembles Hamlet var
förträfflig i synnerhet för den underhållna
och prononcerade ädelheten, som
uppenbarar sig i hela Hamlets uppförande.» Där
var »mycket förstånd, mycket studium, men
mer omdöme än känsla». Orden återge den
engelska kritikens allmänna mening.
Kemble fick sin efterträdare och motsats
i Edmund Kean, en obehärskad och ojämn
men genialisk skådespelare, som synes ha
återgett Othello och Shylock vida bättre
än Hamlet. Hazlitt, som över huvud icke
tyckte om »att se Shakespeares skådespel
uppförda, och minst av alla Hamlet»; »intet
lider så mycket av att komma på scenen»
(många delade denna mening). Hazlitt är
icke nöjd med någon av dem: Keans
Hamlet är lika överdrivet hypokondrisk och
häftig som Kembles behärskad och formell.
Den senare går »som en man i rustning i
rak linje, lika långt från behag och förfinad
känslighet som Kean med hans skarpa vinklar
och plötsliga språng». — Det var klassicism
och romantik i utpräglad motsats.
I Tyskland hade Shakespeare fått hemort
på scenen främst genom F. L. Schröder, som
började med Hamlet 1776 i en
prosa-bearbetning, som var vida trognare än de
franska. Snart sågs Hamlet på alla tyska teatrar,
given som det tyckes i enlighet med
traditionen från Garrick. Schlegels översättning
och Goethes uttolkning framtvingade en
annan typ med förnämare hållning, som blev
gängse under det nya århundradet. Men
romantikens ypperste skådespelare, Ludvig
Devrient, i genialitet och konstnärlig
fulländning Keans jämbörding, hans like även i
levernets regellöshet, spelade aldrig Hamlet, utan
endast Shylock, Richard III och Falstaff. Det
demoniska, det bisarra och det löjliga var
hans domän; Hoffmann var hans nära vän och
själsfrände. Hamlet överläts åt andra och
förblev den viljesvage melankolikern. Goethes
idealistiska typ blev den härskande, givetvis
som oftast ganska sentimentalt färgad efter
tidens smak.
Vad vårt eget land beträffar få vi
grundlig upplysning i Nils Molins innehållsrika
avhandling: Shakespeare och Sverige intill
1800-talets mitt (1931). I landsorten hade
redan under Gustaf III :s tid resande
trupper framgång med Romeo och Julia och
Hamlet, som så vitt bekant hade sin premiär
för Sverige i Göteborg 1787. Det var
franska bearbetningar som användes, och även
huvudstadens publik fick först höra
Shakespeare från scenen på franska. De direkta
översättningarna på blankvers börja med
Geijers av Macbeth 1813, men då
Shakespeare första gången spelas på svenska i
Stockholm 1819, använde man en bearbetning
av Hamlet på prosa. Framgången var dock
stor, främst tack vare G. F. Åbergssons
tolkning av titelrollen. »Ingen afton vet jag mig
överlevat som denna», skrev C. Fr. Dahlgren.
Hamlet spelades sedan ofta i Stockholm och
landsorten av Torsslow, Almlöf och
Dahl-qvist, men ingen av dessa synes ha uppnått
den verkan, som den förste framställaren.
Åbergsson var, heter det, utomordentlig »i
alla scener av stor effekt och starkare pas-
606
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
