Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Hamlet på scenen. Några konturer. Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto Sy Iwan
Edvard Swartz som Hamlet.
grubblaren», bar han »en prägel av nästan
barnslig vekhet, utbredd över de milda
dragen». Den väl mest autoritative bedömaren,
Bournonville bestyrker lovorden; han sätter
Swartz i jämnbredd med den beundrade
Høedt i Köpenhamn — denne lär ha varit
mindre lyrisk, mer intellektuell — och över
de vid den tiden berömda engelska
framstäl-larna Macready och Kemble d. v.
Swartz var tjugosju är då han på detta
sätt erövrade sin plats som vår främste
Hamlet. Han hade genomgått en utmärkt skola
hos Torsslow, framgången berodde icke blott
på förmågan att ge lyrisk stämning utan på
ett noggrant utarbetande av rollens detaljer.
Därmed har han antagligen fortsatt, men
karaktären förblev densamma. Det intygas t. ex.
1880 vid en repris av Hamlet att Swartz
var oberörd av tiden och bifallet lika
entusiastiskt. Året därpå tog han avsked från
scenen på grund av sjuklighet.
I den hänförda kören vid Swartz’ deby
förnams ett solo i annan tonart, en liten
broschyr med titeln »Om Hamlet. Hans
karaktär. Prof. Hagbergs öfversättning.
Sednaste utförandet på kongl, scenen» — av sign.
W-n, R. L. Wirrman, en annars obekant
litteratör. Skriften gör ett ganska vederhäftigt
intryck. Förf. kan »icke gilla den bild af
vekling, Hr Swartz framställer, hvari man
snarare spårar dragen af lynnets mesighet än
af hjärtats vekhet». Han saknar »denna för
sanning, rättvisa och dygd glödande känsla,...
värman och innerligheten ... och slutligen
denna andliga öfverlägsenhet, som Hamlet bör
röja». Det är grava anmärkningar, säkerligen
överdrivna och orättvisa, men icke utan all
grund. Ett erkännande ges: »Ophelia säger
väl om Hamlet att han var ’de fina seders
spegel’ och deri lemnar Hr S. knappt något
öfrigt att önska, men hon kallar honom äfven
’hjeltens svärd’ och denna liknelse synes han
hafva alldeles förgätit». Yttrandena bekräfta
att Swartz givit en förnäm men vek Hamlet.
I sin första Shakespearebok skrev Henrik
Schiick: »Hvad man i främsta rummet måste
fasthålla, är den andens aristokrati, den
utsökta nobless, som hvilar öfver Hamlets hela
väsen, och jag tror äfven, att den
skådespelare, som icke kan framhäfva detta drag
såsom det väsentliga ej häller fullkomligt
genomträngt den unge furstens karaktär.» Det
är skrivet under friskt intryck av Edvard
Swartz, och Schück tillägger själv: »af alla
de Hamlet-framställare, jag i Sverige och
utlandet haft tillfälle att se, synes mig ingen
hafva uppfattat rollen på ett mera värdigt och
sant konstnärligt sätt». — Det är den
klassiska, idealiserade tolkningen, som går ut
ifrån Goethe. Jag har ju icke sett Swartz,
men väl typen. Det var på Deutsches Theater
1888 under dess glansperiod (före
Reinhardt!), där Otto Sommerstorff — namnet
hör inte till de berömda — gav Hamlet helt
stilla, präglad av vemod, med verklig
förnämhet i väsendet. Denna klassiska typ
var så gott som hela 1800-talets, och den har
608
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
