Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Hamlet på scenen. Några konturer. Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto Sy liv a n
August Lindberg som Hamlet.
ligt samma källa skall Strandberg hos Swartz
saknat »den småtänkta egoism och det elaka
sinne», som stå i samband med »böjelsen för
sarkasmer». Det är väl Schlegels yttrande om
skadeglädjen som här går igen.
Naturalismen kom, uppfattningen av
klassikerna reviderades som allt annat. Georg
Brandes håller fast idealismen hos Hamlet:
»Der er ingen hjertekold Pessimisme.
Hamlets Ild slukkes aldrig, hans saar lukker sig
ikke.» Han finner Goethes förklaring
»aandfuld, dybsindig, men ikke helt rigtig. Man
hører Humanitetstidsalderens Aand igennem
den, ser den omforme en Skikkelse fra
Renæssancens Tid i sit Billede —». Och vidare:
»Man har misforstaaet Shakespeare naar man
i Hamlet har set en ganske moderne
Reflek-sionssyg uden Evne til Handling. Det er
rent ud en Skæbnens Ironi, at han er blevet
en art Sindbilled paa den tænksomme
Slaphed, han som har Krudt i alle Nerver og
alt Geniets Sprængstof i sin Natur.»
Brandes betonar mångsidigheten hos Hamlet:
»Livet er for Hamlet kun halvt virkelighed,
halvt er det Drøm. Han er nu og da en
Søvngænger, om han end tit er aarvaagen
som en Spejder.»
Mångsidigheten, djupet, dunklet hos
Hamlet är det som fängslar, och
möjligheten av olika tolkningar måste kritikern
erkänna. En av Englands ypperste, Walter
Raleigh, säger: »I detta skådespel är det
Hamlets själsliv som är medelpunkten ...
Nästan allt som blivit sagt om hans
karaktär är sant; den är så levande och så
sammansatt, att den erbjuder många synvinklar.»
Den Hamlet man nu fick se på scenen var
till en början icke en vek utan en
handlingskraftig prins, och som sådan torde han ha
givits av italienaren Rossi och fransmannen
Mounet-Sully. Men han blev en ganska
skiftande gestalt. Det heter om den berömde,
mycket impulsive Josef Kainz att det är
ytterligt svårt att få en enhetlig bild av
honom. Det var rörelse, »överhuvud ingen
’uppfattning’ utan en skapelse av ett
temperament». Med tiden tycks det dock ha blivit
en »uppfattning». Hamlet var neurastenikern,
en typ som blev välkommen för en
stark strömning uti tiden, och den gick igen
hos den beundrade Alex. Moissi. Den
saknade givetvis icke företrädare bland
kritikerna.
Hos oss var det August Lindberg som
först gav den nye Hamlet. Han har på sitt
betagande sätt berättat om huru han
fängslades av rollen. Han drog igenom de tyska
kommentatorerna men kastade till slut undan dem
och återvände till texten själv. »Hvilka lågor
mötte mig icke; de slogo emot mig i varje
seen. Låt rollen ligga i fred, gossar, om ni
inte kan brinna under tolkningen av den. Ty
eld är dess innersta väsen. Lågor från början
till slut. Dämpade eller fullt flammande lågor.
Och alla mänskliga känslor rymmer den ...
Jag hänfördes av glansen i Hamlets ord, när
han bestraffar hyckleriet och dumheten i sin
610
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
