Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ett slarvigt pansrat hjärta. Motivstudie i Birger Sjöbergs diktning. Av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Margit Abenius
suverän, bildskapande träffsäkerhet. I
Hopplöst fall överväger nog den första
egenskapen. Denna blyga, försagda, varsamma röst
känner man igen. Över huvud taget känner
man alltid igen Birger Sjöberg; han har
något sorts patent på att säga saker som ingen
annan har sagt. »Helt vänligt» faller det
röda köttet omkring mänskohjärtat bakom
bröstkorgens stadiga pansar. »Helt vänligt» — i
ett sådant uttryck har man Birger Sjöberg
fångad, hans fantasi som upplever allting
förstorat, ja »ganska skakande», denna konkreta
fantasi, för vilken andligheter slåss och drar
fingerkrok och veka lärosatser får näsblod
och små tidningsbanaliteter traskar, men på
samma gång ser vi det blyga bodbiträdet, han
som hade »en viss förmåga att tydligt skåda
sådana ting på vilka icke med händer kan
tagas», och den värnlöst ömtåliga människa
som får sin diagnos i Hopplöst fall. Det
andra draget, bildrikheten, det journalistiskt
träffsäkra och fyndiga, visar sig redan i
titeln och i själva situationsbilden. Titlar och
motton spelar hos Birger Sjöberg en
betydelsefull roll. Nötta löpsedelsrubriker, färdiga
klichéer och termer fäster han med ironi och
djupsinne vid sin dikt. För sig själv finner
han här symbolen: en patient, i hjälplös
situation, vördsamt lyssnande till auktoriteten,
blyg och ofullständigt hemma i fackspråket.
För sin överkänslighet tar han
sjukdomsbilden med det oskyddade hjärtat, de blottade
nerverna med »sträng och nät», som skadas
lika illa av svag blåst som av sakta eld eller
minsta sus — ett hopplöst fall, men inte utan
sin ersättning, sin dyrköpta, sin mystiska
ersättning. Och läkaren som ställer diagnos är
på samma gång en symbol — för allt det
sunda, solida, fasta och auktoritativa som
Birger Sjöberg alltid med tvingande
nödvändighet måste nalkas från olika håll — och en
konkret figur som överskyggar dikten, ty
målaren Birger Sjöberg måste passa på att i
förbigående måla dit att den store har ett
grånat skägg och pannan formad som ett
väldigt ägg. Man står hela tiden i
mottagningsrummet, och man hör den mäktiges
yrkes-trötta stämma avsluta besöket:
Tack — en tia eller femma
för vad jag sagt er räcker väl.
Valhänt måste man på samma gång kalla
detta handlag, detta underligt omskrivande
och indirekta sätt att tala och måla, som gör
Birger Sjöberg så svårtillgänglig. Hos ho-
nom finner man alla den preciösa smakens
figurer : omskrivningar, personifikationer och
gåtor; det för honom fullt naturligt att kalla
en revisor för »Siffrans son» och att på
behörigt avstånd vördsamt titulera läkaren »den
hälsans vårdare». Man vill ibland kalla
Birger Sjöbergs sätt preciöst, någon gång cirklat
eller förskruvat. Det är i varje fall en
ytterligt blyg människas sätt. Patienten uppfångar
liksom med möda auktoritetens röst, dessa
städade, sakliga ord, inte överdrivna, inte
känslosamma. Hur beundransvärt att tala så
lärt och reserverat, med sund
förståndskontroll och jämnmått! Tonfallet är vänligt och
varsamt — man får akta sig att såra eller
skrämma i detta fall. Men mitt i allt det
försiktigt valhänta darrar en bild fram, svävar
ett sus, lyser en färg, själva blodfärgen. Den
underlige skrivaren speglar talet, som han
hör, i sin rika och naiva själ. Där tändas
bilderna.
I den säkerhet varmed Birger Sjöberg går
sin farliga balansgång påminner han också om
en lindansare. Men denne lindansare har
vissa för yrket hinderliga egenskaper. Han har:
»en tveksam fot, romanblå blick, ett slarvigt
pansrat hjärta.»
Hjärtat och pansaret, det oskyddade hjärtat
och det tyvärr slarvigt hopkomna pansaret,
det upproriska hjärtat och det hårt kvävande
pansaret, hjärtat som blottas och pansaret
som sprängs, det är grundmotivet i Birger
Sjöbergs bild- och symbolvärld. Det varieras
med oerhörd rikedom och fantasi, blir aldrig
monotont som ett envist återkommande tema,
aldrig stelnat i samma former eller
tvångs-mässigt upprepat. Det har sitt intresse att
följa detta djupt allmänmänskliga motiv i
Birger Sjöbergs diktning, särskilt i hans senare.
I Frida-cykeln är hjärtat och pansaret inga
oförsonliga kontraster. De lekfulla visorna
med avsikt att förtjusa och behaga har ju
inte samma symbolspråk som de senare
idédikterna. De präglar inga tydliga bilder
varken för den ena eller den andra sidan.
Snarare kunde man säga att visorna är hjärtat i
en av dess uppenbarelseformer. Visorna ger
det veka jaget men aldrig omedelbart och
oskyddat utan i pansar. Fint och tunt är här
ironiens pansar, lätt att rispa sönder. Men det
är i alla fall ett pansar. Alla häftiga rörelser
hos hjärtat dämpas av ironien. Alla naiva
syner sveps i ironiens slöja. Hur går det till?
Med genialt öga har Birger Sjöberg
observerat Anständighetens olika yttringar. Med
614
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
