Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ett slarvigt pansrat hjärta. Motivstudie i Birger Sjöbergs diktning. Av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett slarvigt pansrat hj ärta
det pansaret är han sannerligen förtrogen.
Hans originella naturiakttagelse bleknar i
jämförelse med hans blick för andliga
egenskaper. Han vet hur vördnaden talar, hur
misstro tittar, hur avund flaxar med minen,
hur kritikens pince-nèz blixtrar, hur en viss
sorts kall beskäftighet rör sig »kvicknytert».
Mest vet han om anständigheten. Frida och
hela hennes värld har krupit in under
anständighetens skydd. Lilla Paris hägnas av
Rådmannen; »den mäktige med sitt gråa öga»
kallar Birger Sjöberg honom på sitt speciella
vördnadsspråk som vet att upprätthålla
distansen, ett behörigt avstånd. Å ena sidan hjärtat:
det naiva, det ömsinta förälskade, en
egendomligt svävande, fin och flyende natursyn, en
vattnets och de fina rörelsernas poesi, blom och
fjäril, »rutigt glitter på bölja», något som lätt
splittras och försvinner, och i nära samförstånd
med denna natur alla andra »hjärtats
rörelser» : språng i fantasien, njutningsbegär och
sanningsglöd, svärmeri, medkänsla, dödsaning.
Å den andra sidan pansaret, det självgjorda
och det färdigköpta. Här finner man
anständighetens och borgerlighetens alla attribut. De mest
städade, välartade, beskedliga och varsamma
pansarord klipper skalden ut ur
Familjejournalen och tidningsspalterna. Han har noterat och
fångat in alla anständighetens miner och
tonfall, dess sätt att röra sig, att titta, slå ner
ögonen, sänka rösten, hålla sig på vördsamt
avstånd. När Frida och hennes vän har haft
de första mötena, växlat de första handslagen,
går det snart upp för honom att Frida är:
den vackraste, den ädlaste och den
värdefullaste av jordens kvinnor. Den lilla lärkan grå
jublar i kärleksdikten men är så svår att
observera, den eldige fransmannen är skön men
ledsamt nog så slapp uti moral. Fjäril-,
blom-och böljepoesin i Frida i vårstädningen
dämpas av poetens vädjan: »medge det...».
Svärmisk läggning utmärker i hög grad
Fridas vän, men likaledes humana
betraktelsesätt. I allmänhet stävjas fantasisprången av
Frida: »Sakta, sakta, en dröm är ej som
fakta ...» Men då Frida, gripen av vårens yra,
utbrister sitt kostliga: »Släpp fångarna loss,
det är vår! Var mänska i sin själ i grunden
vill så väl ...» kommer svaret genast: »Nej
aldrig jag tror att det går — av sociala skäl,
av sociala skäl.» »Propert folk med fasta
åsikter» finns ännu kvar i Lilla Paris. Dess
sångkör representerar både den gudomliga
musiken och någonting aktningsvärt och propert.
»Medvetandet om att tillhöra denna propra,
svartklädda skara, vars knakande skjortbröst,
rosiga kinder och alltid fyllda punschglas
in-gåvo honom en känsla av högtid och
’festivitas’ (för att använda den främsta tenorens,
hr Fritz Gyllberg, uttryck) stärkte betydligt
självkänslan, ökade kraftigt den gryende
aktning han hade för sin egen person.» Ingen
har så fantasirikt och så in i detalj studerat
det propra som Birger Sjöberg. Ett stort
område av hans dikt är studier i borgerlighet.
Drömmens sinnrika förtätningsarbete,
dvalans tunga skulpturmödor utmärker Kriser
och kransars värld. Man vill ta hårda, tata,
tunga ord för att skildra några av dess
viktigaste dikter. Dessa tätt sammanspikade
symboler är inte bara fantastiskt träffsäkra; de
är framför allt makalösa, utan make, unika.
Vilken absolut egenartad inställning — att
likna opålitlighet vid en vänskapshand, som vid
en liten varsam ansvarskramning visar sig
vara, inte av klara marmorn eller kalla stålet,
utan av deg, med julbaksfingrar, som dimper
av och rinner undan. Eller att framställa en
förfalskares ångestlättnad efter lyckade
sif-fermanipulationer med bilden:
Han vann, han vann!
Vad urgrävt är kan täppas till igen,
och falska siffror kunna återbytas
mot blanka, rena,
liksom i kvicka kyrkvaktmästargreppet
en psalmnumrering snabbt förvandlar tonen
från avgrunds jämrets ljud till paradisets
det rofullt klara.
»Kvicka kyrkvaktmästargreppet» — ja just
det ja.
Personifikation är den vanligaste av Birger
Sjöbergs bildtyper. Det är som om man i
Kriser och kransar såg den mystiska
gestalt-skapande kraften hos en diktare naken och
avslöjad, som om man såg direkt in i
verkstaden där gestalter formas. Hedersman i Av
raka linjen är en pansarsymbol, men han är
etsande konkret; begreppet hedersman får
osökt stor bokstav och blir personnamn.
Värden i Statyernas samkväm, som för gästens
häpna ögon stelnar till en sockelförsedd staty,
får namnet Sockelman, tjänstemännen i Av
raka linjen har symboliska egenskapsnamn:
herrarna Loy och Lättman. Det är idéer och
själsliga erfarenheter som Kriser och
kransar handlar om, men de växer till personer
med en egenskaps typiska gång, utseende och
minspel förkroppsligad: ljuvhet spinner,
anekdoten är bredmynt, Ensamhet och vänskap
615
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
