Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svenska essayer. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot We r in
över den kvava antiken, är en slutsats som
Landquist drar. — Det är att märka att den
kan vara historiskt oriktig, men i alla fall
principiellt riktig.
Landquist kritiserar delvis på samma
grunder den Freudska psykoanalysen.
Psykoanalytikern, i den mån han vill vara inte
endast terapeut utan också apostel, ser mot
en tid, då det skall sägas:
Synd och skuld och tuktan
äro nu förgångna,
all den fordom fångna
livets kraft är fri.
Det är en estetisk dröm, tilltalande som dikt
men inte som tanke. Vore programmet
realiserbart, och det är det kanske under vissa
kulturbetingelser, skulle det föra till det
tillstånd som Chesterton beskrev, och
resultatet skulle bli en förlust av själ.
Psykoanalysens betydelse, av Landquist ofta
framhållen, är att den påvisat det förgångnas,
minnenas kvarblivande makt i det
undermedvetna, i drömmen; den har ökat
kunskapen om »det levande förflutna», vår
»människokunskap». Dess fel är att den
underskattar människans förmåga att glömma.
Man ser det t. ex. i den moderna
psykoanalytiskt influerade barnpsykologien, där det
göres en utomordentlig affär av allt som kan
störa barnets sinnesro. Det är möjligt att
en örfil i något fall kan vara ödesdiger, men
det friska barnet har en långtgående
förmåga att övervinna dylikt, att glömma. Nu
är det ju i själva verket så, att
psykoanalysen som terapi bygger på denna förmåga;
den tror på glömskan och på den frihet som
glömskan ger, den tar som sin uppgift att
skingra de minnen som ligga som en tyngd
på själen, och skapa ny livsmöjlighet.
Landquist säger högst träffande att
psykoanalysen som uppgift, nämligen att övervinna det
förflutna, vederlägger psykoanalysen som
livsåskådning. Det är en motsättning som
uppmärksammats även av Thomas Mann, en
av dem som bäst förstått och kritiserat
Freud. Psykoanalysen har en sida som
vetter åt livet och friheten, en annan som
vetter åt tvånget, förfallet och döden, och den
kan då vara en högst oaptitlig sak, låter han
Settembrini säga i Zauberberg, och vidrör
då det som är grundtanken i denna roman
och huvudmotivet i Manns författarskap.
Människorna på lyxsanatoriet Zauberhof leva
utan tuktan, de äro befriade därifrån genom
sjukdomen. Men det är inte livets frihet utan
dödens, vilket humanisten Settembrini med
sitt klara huvud insett. Landquist pointerar
i sin utmärkta essay om Thomas Mann att
Zauberberg mer än någon annan av dennes
böcker går ut på att visa att tukt är
hälsans skydd, ja själva det friska livets form.
Tukt och takt utmärka officersvolontären
Joachim Ziemssen, »hjälten» Hans Castorps
kusin; han är också bokens verklige hjälte,
utan ironiskt citationstecken. Psykoanalysen
tar ibland för liten eller också felaktig
hänsyn till dessa begrepp, och det är, kort sagt,
vad Thomas Mann har emot den, och även
Landquist. »Skulle man välja mellan takt och
psykoanalys, så representerar den förra ett
betydelsefullare kulturvärde», säger
Landquist i det kritiska avsnittet av sin mycket
klargörande uppsats om Freud.
Även den tredje moderne tyske profeten,
Oswald Spengler, ägnar Landquist en
grundlig studie. Han avvisar med mycken skärpa
dennes makt- och rovdjursfilosofi, och
kommer därvid åter på samma linje som
humanisten Thomas Mann. Ja, han vill, tyckes
det, i Manns berättelse om den oförskämde
trollkarlen i novellen »Mario und der
Zau-berer» se en skildring av de Spenglerska
trolleriföreställningarna. Andra vilja visst
däri se en symbolisk teckning av någon av
nutidens politiska diktatorer.
Det var Spengler som vågade säga att
Archimedes med alla sina vetenskapliga
uppfinningar kanske var mindre verksam —
observera verksam, inte vard — än den
soldat som vid Syrakusas stormning stötte ner
honom, som avfärdade Plato och Rousseau
såsom icke hörande till historien, skapad av
Alexandrar och Napoleoner. Även med
hänsyn tagen till det medvetet paradoxala i
dylika yttranden, måste de stämplas som
brutala eller — inhumana. Det är sådant som
har kommit den annars så betänksamt
ironiske Thomas Mann att om Spengler fälla
det hårda ordet »snobb». Han vill därmed
säga något särskilt, nämligen att Spengler
är en intellektuell, en idéernas man, som tar
parti för naturen, makten, mot det
mänskliga, själsliga och ideella, och att han gör
detta av snobberi, av lust till förräderi. Mann
förstår saken, ty han har bekämpat denna
lust hos sig själv. I stället för snobberi skulle
man kunna bruka ordet esteticism; det
uttrycker exakt vad Mann åsyftar, och det gör
Spenglers karaktär mer rättvisa. Ty han är
622
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
