Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svenska essayer. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska essayer
diktare, och hans bok är ett epos om de
mänskliga kulturerna, ett mytiskt epos med
västerlandets undergång som sluteffekt.
Att Landquist tar särskilt hårt i med
Spengler är inte så egendomligt. Dennes
historiefilosofi är helt motsatt hans egen, den är
naturalistisk, biologisk. Spengler ser i de
mänskliga kulturerna artskilda organiska
bildningar, själfulla bildningar, vilka äro
underställda samma lagar som andra organismer:
d. v. s. de äro dömda att växa, vissna och
dö. Landquist hävdar att människans
historia är något för sig, att den historiska
utvecklingen är en annan än den biologiska.
»För mig äro nationernas öden den
mänskliga frihetens verk», är ett ord av Tegnér,
som går rakt emot Spengler, men som skulle
passat väl in i den uppsats, »Historisk
utveckling», vari Landquist sammanfattat sina
tankar i detta ämne. Den enskilda
människan, utvecklar han, har i sin personlighet en
tillvaro ovanför organismens liv, och denna
personlighet är en ny bildning som blir till
i och med sitt individuella liv: »den bildas
genom de erfarenheter den gör och de
handlingar den vid mötet med dem insätter.»
Människan har »en rayon av frihet»
ovanför de biologiska processerna, vilket blir
särskilt uppenbart i de fall där ett konstnärligt,
vetenskapligt eller politiskt storverk
fullbordas under av åldern betingat fysiskt förfall.
Vad som sålunda gäller om individen gäller
också om ett folk, en kultur, om
mänskligheten. »Människan uppehåller en
kontinuerlig tid eller en särskild varaktighet ovanför
naturprocessen.» Denna »varaktighet» är
just det historiska livet, och den är
»människans skapelse». Den är »den mänskliga
frihetens verk», som Tegnér sade, den följer
ingen nödvändighet. Historien som vetenskap
är därför en vetenskap om det förflutna, i
det historiska livet kan ingenting
förutsägas, som Spengler tror, ty där äger
människan förmåga att förverkliga det aldrig
sedda, där är allting nytt under solen. För
Landquist är blotta tanken på en bok som
Eilert Lövborgs, i Ibsens Hedda Gabler, om
»framtidens kulturvägar» en absurditet.
Uppsatsen »Historisk utveckling» utsäger
en del av den filosofi som John Landquist
läst och tänkt sig till och som han tidigare
framlagt i boken Människokunskap.
Humanism innehåller ännu en betydande uppsats
av principiell natur, »Diktaren och
livssynen», även den med synpunkter som man
känner igen från nyssnämnda arbete.
»Diktaren och livssynen» är för övrigt en rubrik
som passar till det mesta eller åtminstone
till det bästa som Landquist skrivit. Den
anger hans båda huvudintressen, det
filosofiska och det litterära, och den punkt där
dessa intressen mötas: den av en livssyn
genomträngde diktaren. Detta är också den
definition som han vill ge på en äkta diktare:
att han har en livssyn och att denna får
prägla hans dikt. Om sedan hans livssyn är
idealistisk som Tegnérs eller naturalistisk som
Strindbergs gör ingenting, från diktens
synpunkt. Landquist har själv ägnat Strindberg
mycket kärleksfullt studium, trots att han är
en idealist som med tiden känt sig bäst
hemma hos diktarfilosofen Geijer.
Här äro vi då åter vid en punkt där vi
kunna anknyta till herr Filips ord om den
skrämmande esteticismen. Den riktiga
dikten, den som Landquist talar om, det är just
den som höjer sig över det blott estetiska.
I den är diktaren helt engagerad, med liv
och tanke, han gör inga konster för
konsternas skull; han gör sig inte till, han är. Men
nu inträffar det egendomliga, det paradoxala,
som man kan vara glad för, att det är just
denna dikt, tillkommen av inre nödvändighet,
som bär den fria skönhetens kännemärke.
Fröding är ett av de vackraste exemplen vi
ha. Birger Sjöberg är ett annat exempel,
visserligen inte så stort; hans karaktär av
äkta diktare får man fint belyst i en av de
längre essayerna i Landquists bok.
Söker man även i Landquists fall efter ett
kort ord att karakterisera hans bok, så finner
man det redan på första sidan i essayn om
Thomas Mann, där det heter att dennes
humanism i Zauberberg fått sitt andligt friaste
uttryck. Det kan man också säga om
Landquist och hans Humanism.
Som titel på boken skulle man f. ö. kunna
ha tänkt sig den av Mann en gång brukade:
»Dagens krav» (»Die Forderung des Tages»).
Landquist är som få i detta land
beredd att svara till dagens, till tidens
fordringar. Detta beror ytterst på hans livssyn,
hans tro på handlingens, den mänskliga
insatsens roll i det historiska och det
individuella livet. Historien är ett äventyr,
säger han i ett föredrag för journalister om
»Personligheten och samhället», ett
oförutsebart äventyr, vari sanning, rättvisa och
ordning kämpa mot dumhet och oordning.
Här böra vi göra vår egen äventyrliga in-
623
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
