Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk sk önlitterat ti r i Finland
födas; en efter en försvunno studenter,
allmogemän och t. o. m. skolpojkar över
gränsen på färd till militärutbildningen i
Lock-stedterlager. Den stämning, som behärskade
dessa politiska fribytare, har på ett utmärkt
sätt tolkats av en av ledarna för denna
rörelse i en skenbart oskyldig anmälan av
Heidenstams »Nya dikter»: »Det är inte ett
sätt att gå utom sig själv genom askes och
köttets dödande, genom brinnande böner,
onödig självtuktan och kategoriska pliktbud, utan
var och en känner sig som en liten men
nödvändig del i en levande mäktig organism och
tänker, att det betyder intet om en man dör,
blott inte ett helt folk förgås, att en
generation kan gå under, blott arvet för de
efterkommande icke blir förvanskat, och att det
är förödmjukande att visa sig feg i farans
stund och söka resonera bort det antingen —
eller, som stundom måste formuleras.» Det är
idén i Heidenstams »Ett folk», konkret
tillämpad på Finlands situation i början av
världskriget. Jägarrörelsens aktivistiska ideal
ligger bakom de relativt. få omvändelseböcker,
som skrevos under denna tid i Finland;
dikten i Finland diktades vid denna tid icke i
ord, utan i gärning.
Även den sentida ättling till
omvändelseböckerna från krigsåren, som Dahls
»Uppbrott» utgör, är ett intressant dokument,
belysande tankegångar och stämningar inom
författarens generation. Den fogar
visserligen inga nya drag till den bild, som så många
historiska verk och personliga minnen redan
skapat, men den är den mest ingående
skönlitterära analysen av det som föregick i
ungdomens psyke åren 1914 och 1915. Dess
värde är dock mera dokumentariskt än rent
konstnärligt; stoffet har icke under den
konstnärliga bearbetningen i tillräcklig grad fyllts
med den levande anda, som lyfter ett verk
över dokumentets nivå.
Ester Ståhlbergs Mot dagbräckningen
har inspirerats av Estlands politiska historia
under det senaste seklet. Det är ett
intressant och underhållande arbete, ställvis dock
något fragmentariskt till sin komposition. Det
står på gränsen mellan historisk roman och
romantiserad historia — en smula i stil med
den moderna litteraturgenre, vars store
mästare var Lytton Strachey och som efter hans
föredöme skjutit så rika skott både på
kontinenten och här uppe i Norden. Boken är
ett uttryck för det närmande mellan stam-
fränderna på ömse sidor om Finska viken,
som blivit så livligt efter det Estland och
Finland vunnit självständighet.
För en finländsk läsare får boken sitt
speciella intresse genom skildringen av den för
Finland och Estland gemensamma kampen
mot den ryska denationaliseringspolitiken.
Härvid framträda även olikheterna mellan de
båda länderna: i Estland har situationen
varit mera komplicerad än i Finland på grund
av det förtryck den baltiska adeln utövat mot
det estniska folket, bl. a. i form av
livegenskap, tunga dagsverken och den av baronerna
själva utövade domsrätten. Författarinnan,
som själv bekänner sig till det finska lägret
i Finland, understryker hur annorlunda
förhållandena varit i Finland, där den finske
"bonden sedan urminnes tider varit en fri man
och där den svenska befolkningen gjort
gemensam sak med den finska gentemot
Ryssland. I Estland har det svenska herraväldet
under 1600-talet, karakteristiskt nog, i
folkets mun fått namn av den »lyckliga tiden».
Det romantiska elementet i boken
representeras främst av kärlekshistorien mellan
den unge tyske studenten, baron Botho von
Eiden och en ung estnisk flicka. Den
tragiska utgången av denna förbindelse mellan
mannen av börd och kvinnan av folket — för
att låna »terminus technicus» från Marie
Sofie Schwartz — ger en åskådlig bild av
den sociala klyfta, som gapat mellan den
tyska överklassen och den estniska
underklassen ända till våra dagar. Även om denna
episod bygger på ett verklighetsunderlag, har
den ju icke historiskt intresse annat än som
symptom på de nationella och sociala
dissonanserna i Estland. Historiens mark
beträder emellertid författarinnan då hon skildrar
det nationella uppvaknandet i Estland med
alla dess stormän i spetsen: Friedrich Robert
Fählmann, den förste runosamlaren, Friedrich
Kreutzwald, som samlade ihop skärvorna av
Estlands folkepos »Kalevipoeg», och J. W.
Jannsen, utgivaren av den första estniska
tidningen Postimees. Till dessa
förgrundsgestalter inom den estländska kulturhistorien hor
också Jannsens begåvade dotter, känd som
skaldinna under namnet Koidula, som
svärmade för den betydligt äldre Kreutzwald och
riktade till honom brev, som nu utgöra en
del av Estlands klassiska litteratur.
Kreutz-walds och Koidulas vingbrutna kärlek smyger
in ett litet elegiskt motiv i den estniska
frihetskampens dystra hjältesaga. Också denna
653
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
