- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioandra årgången. 1933 /
654

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Erik Ekelund

kamp sådan den utspelade sig fore den
väpnade sammanstötningen vid slutet av
världskriget är till en del en brytning mellan
generationerna, ett ungdomens uppror, som är
fyllt av smärtsamma konflikter särskilt i de
fall då förbindelserna med fiendelägret
tvinnats starka genom släktskapsband.

Anknytningen till dagspolitiken har i
Bertel Gripenbergs senare diktning blivit
mindre prononcerad än i de verk skalden utgav
närmast efter inbördeskriget. Den profana
verkligheten är utplånad i dessa dikter och
endast krigarlivets höga begrepp, äran och
plikten, stråla i infattningen av stor poesi. I
motsats till Arvid Mörne, vars dikt när den
är som bäst bär omkring sig en doft av mull
och saltsjö, når Gripenberg det högsta
genom ett visst »Pathos der Distanz», en viss
idealisering av verkligheten: hans bästa dikt
är klassiskt ren och t. o. m. litet akademisk
i sitt sobra ordval.

Gripenbergs sista diktsamling Livets eko
fogar inga nya drag till Gripenbergs
diktarpersonlighet. Han känner sig som en
gammal man, till vilken endast ett eko tränger
från det liv som varit. Han ger uttryck åt
ädlingens känsla av ensamhet och
främlingskap i demokratins tidevarv och hyllar de
feodala dygderna: troheten och tapperheten.
Han är en stridsman i de antidemokratiska
och antibolsjevikiska idéernas sold. Det är
grå karoliners anda över dessa dikter, i
vilka en modern skald besjunger Nordens sista
strid, Finlands frihetskrig. Ledan vid
nutiden och vardagen kommer honom att dröja
vid gestalter, som förverkligat det omöjliga;
det är en dyrkan av mannaviljan, som är
släkt med Nietzsches heroism: »Baut eure
Städte an den Vesuv! Schickt eure Schiffe
in unerforschte Meere! Lebt im Kriege mit
Euresgleichen und mit euch selber!»

Endast det mål som icke nåtts, endast
kampen har värde; det är den heroiske
moralistens svar på den forne estetikerns förklaring:

Den sång är skönast som aldrig ljöd

i toner, men härlig drömdes.

Den dryck är ljuvast som bjuden sjöd

i bägarn, men aldrig tömdes,

Det ord är skönast som ej blev sagt,

men endast skälvande anat,

och klarast lyser den lyckas prakt,

som fjärran i dröm du spanat.

Det har länge förefallit som om ådern av
tyst och intim naturlyrik hade förstummats

hos Gripenberg. Men nej, i denna nya
diktsamling strömmar den lika källfrisk och klar
som då han skrev »Aftnar i Tavastland».
Det är till sin ungdoms insjölandskap han
återvänder i dessa nya landskapsdikter. Men
han kommer icke till naturen som en
rous-seauan, som söker naturrusets bedövning och
glömska av mänskliga plikter; han vet att
hans plats icke är bland naturens sköna
gestalter, de höga furorna på mon, som
tyckas leva i en tidlös fred, utan i en mänsklig
värld, där allt är fyllt av en spänning, som
hotar urladda sig vilket ögonblick som helst.
En av de vackraste dikterna i »Livets eko»
frammanar bilden av en skogstjärn i
ödemarken, genom vars tystnad lommens rop
ljuder sorgset och klagande, en annan ger
slätten, vars minne vaknar för diktaren halvt
som bild, halvt som melodi:

Längtan, längtan —
en ändlös landsväg över vida fält —
en susande vind över slätten
och lärkor som drilla gällt.

Längtan, längtan —
blommor vid vägens kant,
epilobium och spirea
som dofta och lysa grant.

Längtan, längtan’—
en mark som smeker min fot,
där är varje steg en glädje,
där har min själ slagit rot.

Liksom den närmast föregående
diktsamlingen »Vid gränsen» intar »Livets eko» en av
de främsta platserna inom Gripenbergs
produktion; också den vittnar om den strålande
renässans hans diktning för närvarande
upplever.

Hagar Olssön, som eljest inte har
någonting gemensamt med Bertel Gripenberg,
möter honom i en punkt: i dyrkan av
aktiviteten oberoende av syftet för densamma. Hon
är en typisk representant för modern
ungdom. Hon har följt olika fanor: hon har
senast förkunnat kollektivistiska idéer och
kämpat för kvinnoemancipationen. Man har dock
alltid haft intrycket att dessa idéer icke
varit annat än tändsatser för hennes mörkt
lidelsefulla temperament: hon är framför allt
en estetisk revolutionär, en revolutionär utan
tro, som berusas av vapenbraket och är
färdig att kasta sig i barrikadstriderna utan
hänsyn till vad kampen gäller. Det djupaste i

654

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1933/0716.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free