Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
sålunda både handlingens direkta och
kommentarernas indirekta belysning. »Janne
Kubik» blir som författaren själv påpekar en
variation över den upplösning och omdaning
av romantekniken, som gjort sig gällande i
nutiden och varpå vi finna exempel hos Joyce,
Virginia Woolf, Huxley och Proust.
Janne Kubik är icke någon individ, han är
massmänniskan: »en nolla, en absolut,
klumpigt tecknad nolla, antagligen lånad från det
långa tal som saknar början och slut och
heter massan». Han kommer till världen i ett
åkarhem i ett av Helsingfors’ fattigkvarter
och tillbringar som barn sin mesta tid nere
i stallet bland hästarna och åkardrängarna.
Han växer till i ålder och visdom, blir
sjåare i hamnen och vallarbetare vid de ryska
fästningsverken utanför Helsingfors efter det
all trafik i hamnarna lamslagits av
världskriget. Den vägen ledde i många fall till röda
gardet, och den första bekantskapen med
Janne Kubik stifta vi också då han en mörk
vinternatt 1918 går på vakt någonstädes uppe
vid fronten i Tavastland. Vid de rödas
panikartade reträtt blir han tillfångatagen och
får svälta en rundlig tid i ett fångläger. De
interiörer Diktonius ger från fånglägret
kunna i ruskighet tävla med Jarl Hemmers
skildring i »En man och hans samvete». Janne
Kubik blir sedan spritlangare och
»skjut-sare» under Lapporörelsens glansdagar. Som
strejkbrytare under en hamnarbetarstrejk
faller han slutligen ned i lastrummet på en
ångare och slår ihjäl sig.
»Janne Kubik» har inga motsvarigheter i
rikssvensk eller finlandssvensk prosa, bokens
frändskap med en del av den finska
litteraturens främsta verk är däremot påfallande.
Där finns drag av primitiviteten i Kivis »Sju
bröder», någonting av det animala och
vegetativa i Sillanpääs »Det fromma eländet» och
ett stänk av Joel Lehtonens intresse för det
formlösa blötdjuret: massan. Janne Kubik
har ingen vilja och ingen ryggrad; hans
biografi är historien om huru en människa
småningom förfaller och blir en vidrig parasit
icke på grund av någon positiv ondska, utan
blott av slapphet. Det är en hel
folkkarakteristik i denna skildring: den franske
»ga-min»’en, som slår till med ett fräckt
flatskratt och en ironisk kvickhet, och den
svenske kolingen med skjortblad och ett av
brännvinet och hans egen lyriska läggning färgat
språk — båda dessa typer äga ett drag av
utåtriktad aktivitet, åtminstone i tankar och
ord; den finska parian, sådan som Sillanpää
och Lehtonen skildrat honom, är knappast en
tänkande varelse; det säregna och
»värdefulla» i denna typ är just hans nära samband
med jorden, hans vegetativa jälsliv, i vars
dunkel föreställningarna glida som fiskar i
ett mörkt och grumligt vatten.
Diktonius är egentligen musiker; något av
musikens hemlighetsfulla valfrändskap med
allt och dess förmåga att gripa de
stämningstoner, som sammanbinda föreställningar av
den mest skiftande art, finnes i hans bästa
dikter och strömmar även in i hans föga
polerade prosa. Däri är han mästare; han
kastar sig med en trapetskonstnärs skicklighet
från det ena begreppet till det andra; han
leker med sinnesanalogier; han strör omkring
sig ljudhärmande uttryck, som förefalla som
en okynnig pojkes missbruk av ord, men som
ofta äro förbluffande välträffade.
Skildringen av hur Janne Kubik går på post i den
månbelysta februarinatten är enligt vad
Diktonius förklarar i kommentarerna: en
»spelöppning på en frusen blecktrumpet».
Exemplen på Diktonius’ visuellt auditiva
läggning kunde mångfaldigas; det räcker till om
man här ytterligare hänvisar till Janne
Kubiks spekulationer över ordet »revolution»
och den ypperliga skildringen av den
panikartade reträtten för de vita, under vilken en
kvinnas skrik »stiger och breder ut sig, allt
högre och gällare, krampaktigt — som en
liten vilt fladdrande vimpel framför den
flyktande skaran». Diktonius’ originalitet består
just i denna förmåga att spetsa den rätta
bilden på sin penna.
Henry Parlands Återsken är ett postumt
arbete av en 22-årig författare; den unge
diktaren dog i november 1930 i Kovno, där han
innehade en anställning vid svenska
konsulatet. I det nu utkomna arbetet ha samlats
hans efterlämnade dikter, kåserier och essayer
samt en halvfärdig roman »Sönder».
Samlingen inledes av en utmärkt minnesteckning,
författad av Rabbe Enckell.
Henry Parlands författarskap vittnar om
en brådmogenhet, som är sällsynt på våra
breddgrader och som måhända står i
samband med hans tysk-ryska ursprung.
Överhuvud ger Parlands kosmopolitiska
härstamning en förklaring av många drag i hans
diktarpersonlighet: hans främlingskap i den
finlandssvenska miljön har ytterligare
accentuerat det drag av rotlöshet, som utmärkte
656
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
