Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk skönlitteratur i Finland
honom liksom så många andra av hans
generation. Hans livsattityd är ironikerns och
skeptikerns; »ideal» är för honom -—■ för att
använda doktor Rellings uttryck — den
utländska översättningen av det goda svenska
ordet »lögner»; Parland kallar dem en hög
auktionsvaror, som måste slumpas bort till
mer och mer nedsatta pris. Medan de gamla
»flanörerna» inskränkte sig till en ofarlig lek
med spirituella ordvändningar och skimrande
lyriska stämningar, gömmer det sig hos den
dagdrivargeneration Parland företräder en
frän och illusionslös brutalitet: de äro
potentiella revolutionärer.
Parland är en utpräglad representant för
den nya sakligheten: han föraktar
sentimentaliteten, känslorna överhuvud; han dyrkar
effektiviteten, maskinerna och pengarna. Det
är betecknande att romanen »Sönder», som
enligt författarens eget påpekande är
influerad av Proust, fullkomligt saknar den
skymningsdunkla atmosfären, den nästan
förvirrande rikedomen av undermedvetna
stämningar, som är så typisk för Proust; hos Prousts
unge finländske lärjunge är mönstret klart
och rätlinjigt, tecknat i svart och vitt. Trots
att Parland icke riktigt kunnat blåsa in liv
under bröstkorgen på sina gestalter är den lilla
romanen i varje händelse ett kraftprov av en
2i—22-årig författare.
I »Återsken» ingå även en del uppsatser
behandlande den moderna litteraturens och
filmens teori. Dessa artiklar erbjuda mycket
av intresse, särskilt emedan författaren på
grund av sin ryska språkkunskap kunnat
följa med de idéer, som i Ryssland gjorts
gällande på dessa områden.
Det antyddes tidigare att Sigrid
Backmans diktning är en protest mot det
förar-mande av livet, som varje slagord, varje
in-rangering i samhällsbås eller partikättar
innebär. Hon älskar att skildra motsättningen
mellan det mekaniserade nutidslivet och en
naivt och soligt leende idyll, över vilken
maskinkulturens och nivelleringens ångvält icke
ännu dragit fram. Denna idyll kan utgöras
av någon kvarglömd träkåk med syren- och
vinbärsbuskar på gårdsplanen, inklämd mellan
storstadens hyreskaserner, eller också av en
bondgård för hundra år sedan, då livet var
mera patriarkaliskt och hade en lugnare rytm
än nu. I denna idyll trives hennes diktnings
musa: en sedesam borgartös i blommig klän-
Henry P ar t an d.
ning — men med en rackarunges kvicka
ögon, fyllda av gäckeri och spefullhet.
I sin nya bok »De fåvitska trollen» har
Sigrid Backman skildrat en småborgarfamiljs
öden i Helsingfors, som håller på att växa
upp till storstad omkring den oas av grönt,
som familjen Bagges hem bildar. Hon
kallar medlemmarna i denna familj för troll.
Att döma av Ibsen är det ju trollens
kännetecken att de äro »sig selv nok», men enligt
Sigrid Backmans upp och nedvända
terminologi äro trollen de goda människor, som äro
redo att uppoffra sig för andra och som
liksom diktaren äga förmåga till inlevelse i all
den verklighet, som gömmes bakom skenet
av fraser och konventioner. Ja, trollen äro
när allt kommer omkring inga andra än de
»Guds barn», som Sigrid Backman skildrade
i boken med detta namn: de stillsamma och
ärliga som arbeta och sträva och handla så
som deras samvete bjuder. Författarinnan
låter i »De fåvitska trollen» sitt alter ego, den
unga Susanna Bagge, som vuxit upp i ett
sådant hem, som numera bara existerar i
julberättelserna, träda i kontakt med den
obarmhärtiga verklighet, som driver sin grottekvarn
utanför idyllens gränser. Susanna Bagge är
verksam som modist, som gräsklipperska i
42 — Ord och Bild, 42:0 årg.
65 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
