Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Dansk litteraturvetenskap. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dansk litterat 71 r vetenskap
världspoesiens allra främsta verk. Det är
Divina Commedia, där den eljes ingalunda nya
liknelsen med en gotisk katedral genomföres
målande och åskådligt i slående enskildheter.
(Däremot tycks förf. ej synnerligen ha
uppskattat den tragiska högheten över
Nibelungenlied men framställer en tänkvärd kritik
av dess människoskildring och motivering,
som icke kunna mäta sig med det motsvarande
i vår nordiska Volsungasaga.) Det är vidare
don Quijote, som utlägges rent ypperligt, det
är Shakespeare och Goethe, som tagas
igenom i lika kloka som eleganta och poetiskt
mättade resuméer. Om den förres
svårtolkade sonetter skriver författaren: »I det hela
ligger det ej för Shakespeare att öppna sitt
hus för läsarna; de kunna se skuggorna på
gardinerna och höra musiken därinneifrån.»
Man kan också gärna stanna inför det
kortfattade porträttet av den litterära personen
Shakespeare, hans oförvillade men ej abstrakt
doktrinära känsla av ont och gott; fjärran
från moralisk sofistik som från
inskränkthet — frestas läsaren att fortsätta och
utfylla bilden. Eller skaldeporträtten av
Frankrikes i8oo-talsromantici, ett strålande galleri
— men jag stannar. Visserligen träffas ock
åtskilliga ställen, där intresset — och ej
sällan utrymmet — inte velat räcka och där
karakteristiken blivit mindre inspirerad och
slående. Schillers dramatik och Byrons Don
Juan få ej rätt vad dem tillkommer, den tyske
store lyrikern Eichendorff och den franske
store prosaskalden Loti nämnas bara i rent
förbigående, och Möllers behandling av svensk
litteratur står sällan på höjd med hans bästa.
Också i det rent litteraturhistoriska händer
att någonting av vikt förbigåtts, såsom
1500-talets latinska skoldramer i England, skrivna
på orimmade femfotaj amber och därför
kanske av stor betydelse för det engelska
dramats blankvers. Men detta är just ett
exempel på den sekundära roll det
litteraturhistoriska i Möllers verk spelar vid sidan av
poesien själv. Och många dylika förbiseenden
anträffas för resten icke.
I det hela — hur flott utfört, detta galleri
av diktare, filosofer, historieskrivare och
deras verk alltifrån hävdernas morgon och
intill nu, vilken mogen och klok mänsklighet
och vilket förstående för de mest skilda slag
av sinnesart och skönhet!
Det finns också en bestämd person bakom
all denna mottaglighet. Niels Möller är dansk
och dansk humanist närmast, kunde man
kanske säga, av Julius Lange-typ, där
gemytsvärme och en viss tung soliditet enas med »lune»,
med respektlöshet, så att kritiken aldrig
slumrar in, fastän entusiasmen brinner med ljus
låga.
Något av den gyllne »geniusfylde» han
tillägger Sokrates hör även till honom själv
och det slags mänsklighet, som med sympati
ser på Bellmans eller Boccaccios
tjuvpojks-lynne, överhuvud på backisk och erotisk
glädje. Men därför är hans betagenhet icke
mindre inför det höga allvarets poesi eller det
kräset och subtilt förfinade. Hans stil
speglar allt detta. Som så ofta dansk litterär stil
i motsats till svensk stelhet, lever den på ett
annat sätt — fylligt ogenerad och utan
strama tyglar men här med en personlig
samling och manlig värdighet, som dock till sist
äro Möllers egentliga signatur.
663
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
