Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Konsten och nationalkänslan. Av Ragnar Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konsten och nationalkänsla n
Au Ragnar Josephson
,_// VJlIDSOMMARDAGEN 1923
invigdes Stockholms Stadshus. Verner von
Heidenstam stod på Borgargårdens
balkong, och hans djärva profil tecknade sig
som ett pittoreskt ornament mot den röda
tegelfasaden, ett levande tillskott till den
rika Östbergska ornamentiken. Han talade
om den unge Vasakungen med det blonda
håret och det hetsiga lynnet, och hans ord
ekade mot de tunga och massiva murarna.
Högt uppe på tornets spira glimmade i
solen tre gyllene kronor; de hade en gång
för länge sedan lyst från den gamla
Vasaborgens krön, de hade sjunkit i eldhavet
vid den stora slottsbranden, och nu voro de
åter lyfta mot ljuset. Det var plötsligt som
om förgången tid och nutid gingo samman
i ett, och man hade inte blivit så värst
förvånad om Vasakungen i egen person
hade stigit fram, häftigt knuffat sin
uttolkare åt sidan och själv tagit ordet. Men
nu stod dock Hans Alienus kvar och talade,
och han hade sannerligen rätt därtill. Ty
det var dock hans eget hus, detta
Stadshus. Där fanns Vallfart och
Vandringsårens drömmar om den sydländska
skönheten, och där fanns Karolinernas starka
och kärva andakt inför svenskheten. Ett
hus kan ibland ge gestalt åt en hel tids, åt
en hel epoks skiftande stämningar och
tankar. En gotisk dom, ett furstepalats från
renässansen, en jesuitisk barockkyrka äro
i sten förevigade kulturer. Stadshuset har
blivit minnesbyggnaden över den period
i svensk kultur, som vi kalla 90-talet.
90-talet trodde på den nationella konsten.
Det hävdade att ur det svenska lynnet, den
svenska naturen, den svenska traditionen
skulle framgå en konst, olik ali annan i
världen. Det nationella självmedvetande,
som inom folkpsykologien satte.sitt märke
i Sundbärgs Svenska Folklynne och inom
dikten i Heidenstams Ett folk, tålde icke
längre att konsten underkastade sig
främmande regel.
Man kan ju visserligen betrakta denna
nationella romantik som det stora och sena
förverkligandet av den svenskhetsdröm
inom konsten, som hela 1800-talet närt, ja,
som hägrat under sekler långt tillbaka. Men
i själva verket föregås 90-talet av en
utpräglad kosmopolitisk konstkultur. Det
gick en olust genom landet mot det
svenska, mot hela den gamla granna och
högröstade fosterländskheten. Realismen och
impressionismen voro internationella till
sitt syfte och sitt uttryck, och se vi på
80-talets stora genombrottskonst som en
helhet, förnimmes den som en utluftning av
ali gammal nattstånden svensk patriotism.
Historiemåleriets nationella paradrum
övergåvos, och det kändes som att komma
ut från instängdheten i gamla
schagg-möblerade våningar och andas den friska
europeiska luften. Det står ett skimmer av
franskt över dessa år, över alla dessa
tidiga Carl Larsson, Karl Nordström och
Anders Zorn, och de frambära i varje
penseldrag en doft, en grace, en förfining, som
är den internationella impressionismens
märke. Likaså med byggnadskonsten.
Realisternas samtida var här Isak Gustaf
Clason — det är en internationell arkitektur,
han skapar, där reseintryck från Italien,
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
