Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Konsten och nationalkänslan. Av Ragnar Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konsten o c li nationalkänslan
å utställningen 1897, där försöket gjordes
att väcka till ett kort skenliv det
förgångna.
Men djupare tag i stilproblemet tog
Heidenstam i sin skrift Klassicitet och
Ger-manism, som kom ut år 1898.
Det klassiska och det germanska voro
de två stridande krafterna inom svensk
konst. Det germanska, det var för
Heidenstam det humorfyllda, det folkliga och
det lyriskt innerliga. Men det var
framför allt det otuktade. Därför kunde det
ensamt svenska aldrig bli skönt. Fick det
reda sig självt blev det groteskt och
drastiskt. Man kan inte värja sig för tanken,
att det ensamt svenska, det var för
aristokraten Heidenstam ungefärligen den året
förut, år 1897, av Albert Engström
nystartade tidningen Strix. Kolingen, som
presenterar med självmedveten grandezza
sin mycket oklassiska personlighet, det var
verkligen svenskhet på egen hand.
Överhuvudtaget var Heidenstams
nationella patos inriktat mot det stora, det
högtidliga, det stilfulla. Han kunde nog
finna visst intresse i de enkla och folkliga
minnena, de låga stugorna, den Hazeliuska
etnografien, lägre ståndskulturen. Men han
betonade med skärpa, att detta var blott en
del och icke den väsentliga. I en passus,
som är betecknande för hans litet
föraktliga syn på hela Skansenkulturen, säger
han: »Om vi klädde oss i nationaldräkter
och dansade dalpolska och aldrig
begagnade annat än träskedar och satte
bond-spelmän framför vaktparaden», så skulle
vi ändå icke nå något av det djupast
svenska. Nå, det var väl ingen heller av
hans samtida som trodde. Heidenstam
sökte nationaldragen hos de största
kulturminnena, i den högsta dikten, hos de mest
upplysta männen.
Han fann då att det rent svenska städse
förädlats av klassisk kultur, och i ett
famntag mellan germanskt och klassiskt såg han
de största svenska verken bliva till. Hos
Stiernhielm fann han det, hos Bellman, hos
Tegnér, och för visso äga de alla en must
eller en yra eller en våldsamhet, en slags
obändighet, som hålles i tukt av det
klassiska. Ibland kunde denna tuktan bliva
alltför sträng; i Sergels fulländade
skönhetsskapelser såg författaren något
främmande. Men den högsta sammangjutningen
av svenskt och klassiskt var för honom det
karolinska hjältedramat, egendomligt och
oförgätligt. Han kunde tillägga att denna
epoks byggnadskonst rest monumentet över
detta drama. Det våldsamma och stolta
lynnet har här uttryckt sig i sträng romersk
form. Stockholms slott är stormaktstidens
egen heroiska nordisk-klassiska dikt i sten.
För Richard Bergh, som var demokrat
och som talade å målarnas vägnar, tedde sig
problemet annorlunda. För honom gällde
det att köra ut det klassiska. »Vill man en
gång få se svensk konst, måste man slå
sönder antikerna på konstskolan, sopa ut
alla bitarna — och tvätta väggarna, på
vilka eleverna i sin yra skisserat antika
draperier.» Den svenska antiken, det var för
honom stadsbudet, som stod naken modell
i akademien i en ställning som Apollo di
Belvedere. För denne målare fanns blott ett
stort budord: att så som naturen i ett land
var, så skulle dess konst vara. Och
naturen i Sverige var motsatsen till den
klassiska. »Vilken sönderriven natur, vilken
oordning! Var är den arkitektoniska och
måleriska enhet, som gör söderns natur
med dess klena, lugna linjer så lockande
för konstnären? Var är den klassiska
linjen? Icke här. Här har du ett färglöst
svart och vitt för din färgtörst, en formlös
splittring för ditt formsinne. Det hela: ett
kaotiskt virrvarr famnat av en stor, tung
kvävande enformighet.» Det var detta
barbariska och väldiga kynne, som skulle
uttryckas av svensken. Om hans konst än
bleve mindre ädel, mindre förfinad,
mindre ren än söderns, det var dock hans egen.
I denna Berghska konsttolkning ter sig det
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
