Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Wilhelm Peterson-Berger. Några drag i hans tondiktning. Av Sten Beite
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
W i l h e l m Peterson- Berger
hans naturbeundran, för att icke säga
naturdyrkan, speglas däri som återklang från
sollysta fjäll och vidder, i fjärrsynta
stämningar — eller så ofta som mörkt
vild-marksruvande tonfall bli ett med
molltonerna.
I begynnelsen äro också dessa av rent
personlig natur, psykologiska motsatser till
glädjestämningarna. Det är i tämligen få
ungdomsverk som den mörka tonen
fördjupas till själsbiktande patos, men det
märkligaste blir särskilt märkligt genom
att vara mycket tidigt tillkommet: första
violinsonaten. Den koncipierades i sin
helhet i tjuguårsåldern men äger en
uttryckets äkthet som borgar för att icke endast
tjuguåringens dragning till det romantiskt
mörka och patetiska lockat fram dess
toner. Man behöver icke leta efter
förebilderna: Grieg och Schumann skymta
bakom stilen, och den långsamma satsens
första del vittnar om att tonsättaren studerat
sina tyska klassiker. Men den tekniska
och formella mognaden frapperar —
sonaten hör i många hänseenden till de
viktigaste ungdomsverken och är särskilt
ägnad att vederlägga många
missuppfattningar av P.-B :s konst.
Framför allt huvudmotiven i första
satsen och scherzot både röja
upphovsmannens nordiska, för att icke säga
svenska börd och äro i sitt uttryck oberoende
av varje art eller grad av stilutveckling.
De äga en naivt djup, patetisk ton, därtill
framträdande i en form befryndad med
den som kan kallas det patetiska uttryckets
mest objektiva, den stil med vilken P.-B :s
egen på ett omedelbart sätt smält samman:
folkmusikens. Kanhända är det därför att
en tjuguåring är tondiktens skapare som
man uppfattar denna bröstton som ett
utrop:
Ich weiss nicht, was soll es bedeuten,
dass ich so traurig bin . ..
Den ljuder som framsprungen ur ett ve
som icke känner sin egen orsak, en stäm-
Fot. F. Flodin.
Wilhelm Peterson- Berger
i p o o.
ning som icke söker omedelbar kontakt
med omvärlden utan främst är sin egen
upplevelse och strävar till ensamhet och
ostörd skaparfred, en upplevelse i sin tur
som bottnar i känslor av isolering och
främlingskap och kan få tycke av
egocentricitet och misantropi, bli konflikt
mellan individ och omvärld ■—- och är en
skapandets urkälla.
Violinsonaten är en verklig kontrast till
sällskapsstämningarna och deras objektiva
utåtvändhet, uttrycket för harmoni mellan
den personliga upplevelsen och miljön,
omvärlden. När mollstämningarna skjuta
in sina dissonanser är den harmonin på ett
eller annat sätt bruten, individupplevelsens
subjektiva väg beträdd — alla molltoners
ursprungligaste^ upphov. I den motsats som
föder dem och i dess overvinnelse ligger
ali musiks djupaste hemlighet och mening
förborgad. Första violinsonatens final hör
alltjämt till de P.-B.-dikter som äga de
djupaste glädjetonerna, nu själva
tillhörande tondiktens stämningssfär som kontraster.
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
