Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Wilhelm Peterson-Berger. Några drag i hans tondiktning. Av Sten Beite
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wilhelm Pete r son-Berger
Hallen på S o m m a r h a g e n.
(Lapplandssymfonin), där förutom eget
motivmaterial fem lapska låtar upptagits.
Vill man i en något vidare mening ånge,
hur den svenska arten hos P.-B :s musik
ger sig tillkänna, är det särskilt lämpligt
att erinra om hans musikaliska tolkningar
av svensk lyrik. Otvivelaktigt har
Peter-son-Berger som romanskompositör
mottagit intryck av Emil Sjögren, men dock
närmast anknutit till Söderman och
därmed till den folkvise- och balladstämda
svenska sångstil, som hos de tidigare
1800-talskompositörerna framträder i mer
eller mindre utvecklade former. Det som
här närmast åsyftas är emellertid den med
finnervig känslighet för den lyriska
egenarten hos såväl diktare som dikter" utförda
»översättningen» till musikaliskt språk.
Heidenstam, Levertin, Fröding och
Rydberg ha lämnat texterna i begynnelsen av
den serie sånger, som fått den särskilda,
gemensamma titeln Svensk lyrik. Längre
fram, i Heidenstams Gullebarns vaggsån-
ger, tillägnade minnet av tonsättarens mor,
som avled 1913, i Strindberg-, Anders
Österling-, Bo Bergman- och de senaste
Fröding-sättningarna blommar denna
musikaliska omdiktning särskilt rik och
fullmogen — dock ingenstädes rikare och
mognare än i Karlfeldt-sångerna och
-körerna. Att dessa komma i främsta
rummet, och att tolkningarna av denna med
Peterson-Bergers musik så nära
befryndade poesi fått särskilt mycket med av cle
mest personliga och typiska tonfallen,
behöver knappast påpekas: den praktfulla
men så djupa Månhymn vid
Lambert-mässan, Du ler, Intet är som väntans
lider, Längtan heter min arvedel med sitt
drömmande vemod, den av höst- och
stormsus fyllda Böljebyvals med sin
svenskt och frejdigt glada durkontrast,
Aspåkerspolska, Sång efter skördeanden,
den trotsigt stolta Löskekarlarnes sång,
de senaste sångerna ur »Hösthorn» icke
att förglömma; av körerna den underbara
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
